Dags för en ny TV? Oavsett om du är sugen på en Samsung, LG, en Oled eller Mini LED så har vi testat dem. Vilken TV är bäst? Har bäst bildkvalitet eller vassast funktioner? Det är vad vi försöker reda ut här.

Vi vet hur det är. Sist du köpte TV hade du plåtkoll på alla tekniker som var viktiga att ha med, eller så pratade du med någon som hade koll på de grejerna inför köpet. Sen har det gått ett par år och nu när det är dags igen känns det som ett helt främmande språk.

TV-utvecklingen går fort, men turligt nog åt det bra hållet i de flesta fall. Det betyder att om du köpte en TV för exempelvis tio tusen för tio år sen och lägger samma pengar på en TV idag får du både en större och rejält mycket bättre maskin.

Först 2022 är Samsung igång med egen tillverkning av Oled i ”tv-format”, men med en twist. QD-Oled fungerar lite som en korsbefruktning mellan Oled och Qled. Kort och enkelt förklarat är QD-Oled, quantum dot Oled, en Oled-panel med ett färgfilter ovanpå. Det möjliggör betydligt högre ljusstyrka än tidigare och även teoretiskt bättre färgåtergivning.

Idag är det betydligt mindre prat om upplösning än tidigare inom Tv-branschen. Merparten av alla TV-apparater som säljs är med 4K-upplösning, det vill säga 2160 pixlar på höjden och 3840 pixlar på bredden (det vill säga ”nästan” 4000 pixlar brett, därav 4K).

Vad det handlar om i korthet är nämligen att videofilen innehåller data om färg, ljus och liknande som sedan används av din TV för att visa en ännu bättre bild.
Här finns det en rad olika format, men de kan enklast delas upp i dynamiska och ickedynamiska format.

Något som rent fysiskt blivit enklare med åren är anslutningarna till din TV. Numera finns det egentligen tre olika uttag på baksidan: USB för hårddiskar och tillbehör, HDMI för att koppla in spelkonsoler och liknande samt antenningångar (och kortplatser) för traditionell tv. Vanligen finns även nätverksuttag, men även wifi om du vill köra streamingtjänster trådlöst.
Notera att de allra flesta TV-apparater idag saknar anslutning för analog video, via kompositingång, komponent eller scart. Har du en gammal spelkonsol eller VHS-spelare som du vill koppla in kommer du därför behöva en adapter som konverterar den äldre analoga signalen till HDMI.

En sak som blivit betydligt bättre med åren är TV-apparaternas smart TV-del. Eller snarare, de systemen har mognat så pass mycket att de appar du installerar brukar kunna leva betydligt längre än vad de gjorde förr om åren.
Idag finns det tre större system för smart TV och egentligen hela gränssnittet för din TV. De ger tillgång till appar som Netflix, Disney Plus och liknande och även olika inställningar.

Något som kan vara viktigt är att dela material från telefonen. Kör du en telefon med Android är det Chromecast som gäller. Det finns såklart inbyggt i alla maskiner med Android eller Google TV, men också i många andra TV-apparater. Det har även börjat bli allt vanligare med stöd för Apples Airplay, vilket är det du vill ha om du kör Iphone. Många TV-apparater har även stöd för båda teknikerna, men kolla upp det innan köp för att vara säker.

Om du vill läsa mer om tv-apparater och få fler smarta tips, läs MediaMarkts guide här.

Vi gör alla våra tester själva och testar alla produkter i verkligheten. Det innebär att varje TV-apparat har testats i hemmiljö såsom den är tänkt att användas. Vi har utvärderat bild- och ljudkvalitet genom att spela upp videoklipp av olika upplösning och format, likaså både okomprimerat och komprimerat ljud. Varje TV-apparat har testats dagligen under flera veckors tid för att vi både ska få en känsla för det initiala intrycket och hur det intrycket påverkas med tiden. Vi har analyserat sådant som:

Bildkvalitet: Hur bra är bildbehandlingen? Hur hanterar teven snabba rörelser? Hur klarar den panoreringar, exempelvis över landskap? Hur god är kontrasten? Hur väl hanterar TV:n färger? Är färgerna naturliga och balanserade? Hur god är skärpan i bilden?

Ljudkvalitet: Vilken bredd får du i ljudet? Är ljudet balanserat? Hur kraftfull bas kan tevens högtalare prestera? Hur väl hörs dialogen? Hur presterar den på olika ljudvolym? Uppstår det exempelvis förvrängning på hög volym? Försvinner detaljer på låg volym?

Användarvänlighet och funktionalitet: Hur enkelt är det att montera TV och stativ? Hur sitter anslutningarna placerade? Hur många in- och utgångar finns det och av vilka typer? Vilka funktioner erbjuder fjärrkontrollen? Är den lättöverblickbar, intuitiv och effektiv? Har den bakbelysta knappar? Var sitter knapparna på TV:n? Vilka knappval finns det? Hur bra är tevens användargränssnitt? Är det lättnavigerat? Vilka inställningsmöjligheter är tillgängliga? Stöder den appar? I så fall hur många och vilka?

Ytterligare aspekter vi vägt in inkluderar byggkvalitet, funktionalitet, design och garanti. Samtliga parametrar har ställts mot priset och resulterat i ett slutbetyg som avspeglar prisvärdet.

Att LG:s lyxigare oled-maskiner fått en bättre panel gör att det i år är skillnad mellan C- och G-serien. För den sakens skull betyder det inte att C1 känns gammal, men däremot bekant på ett bra sätt.

LG:s C-serie levererar en helt makalös bildkvalitet i alla lägen. Den har ett självförtroende i hanteringen av färg och svärta som få andra TV-apparater i prisklassen ens kommer i närheten av. Samtidigt har vi sagt detsamma om LG:s C-serie i tre år nu och förbättringarna från år till år är väldigt små, men så började de också på en väldigt hög nivå redan från start.

Något som även ser riktigt bra ut är äldre material i lägre upplösning, som C1 skalar upp med samma stilsäkerhet som den har vid hanteringen av högupplöst material.

Vad som däremot tillkommit är ett väldigt anpassningsbart spelläge för dig som antingen nyttjar G-sync och Freesync mot en PC eller har en nyare spelkonsol. Utöver en helt fenomenal bild har du även riktigt snabb uppdateringshastighet och fullt stöd för HDMI 2.1. Med spelinställningarna har du dessutom full kontroll över alla de bitarna för att det ska passa dig.

Om det är något som, tyvärr, är med sen förra året så är det ljudet. Inbyggt finns ljudkapacitet för prat-TV, men allt annat än det låter mest ihåligt. Räkna helt enkelt med att du behöver investera i en soundbar om du har krav på ljudet.

Något som utvecklas varje år är LG:s mjukvara WebOS. Tyvärr känns det som att det varje år läggs på ett lager information och komplexitet som gör upplevelsen ganska rörig. Här hade vi gärna sett en förenkling, så att ett tryck på hemknappen inte behöver generera en full sida med information.

Även fjärrkontrollen skulle kunna förenklas. Där handlar det främst om styrkorset. OK-knappen i mitten lever ett dubbelliv som snurrhjul, vilket leder till en hel del feltryck. Särskilt illa visar det sig vara för personer med längre naglar, som inte träffar den nedsänkta knappen rätt alla gånger.

Samtidigt får vi faktiskt säga att vi kan ha överseende med det sett till just bildkvaliteten som levereras här, alldeles precis oavsett om du tittar på sport, film spelar spel eller har grävt fram en gammal lågupplöst DVD. LG Oled C1 är och förblir ett fantastiskt TV-val om din budget tillåter det.

LG G1 (55 tumsmodellen testad här) är ett uppfriskande namn på en TV. Efter att ha gått uppåt en siffra per år på sina oled-modeller verkade LG tycka att tio var högt nog och började helt sonika om på siffran ett i år.

G-delen är LG-språk för “näst lyxigaste modell” och är också den maffigaste 4K-modellen de har i år. Här är allt maffigt också, utöver två saker:

1. Som spekulant bör du ha koll på att väggfäste ingår med den här modellen, vilket också innebär att bordsställ säljs separat. 2. Strömsladden fast monterad, vilket kan ställa till det vid montering om vägguttaget sitter en bit bort.

Egentligen slutar nackdelarna vid den biten. Beroende på tycke och smak kan fjärrkontrollen kännas lite ålderdomlig och klumpig, särskilt bredvid Samsungs mer moderna alster. Men, tycke och smak som sagt.

Själva skärmen är en aning tjock för att vara oled. Däremot känns det inte som en nackdel. Dels ger det en jämn baksida för den tilltänkta väggmonteringen och dels bjuds vi på ett betydligt fylligare ljud än vad som brukar finnas inbyggt i TV-apparater. Lägger du den här typen av pengar på en TV är det förvisso kardinalfel att inte skaffa ett separat ljudsystem, men ändå.

Men det är bilden vi är här för och det är just den biten LG brukar vara bäst på. I år kallar de sin oled-panel för “Evo” i de lite dyrare serierna. Bättre bild överlag, men främst bättre ljusstyrka är sammanfattningen för det tillägget.

Oavsett kvaliteten på källan innebär det fullständigt bildkalas i alla lägen. Färger och svärta är ytterligare pinnhål över fjolårets bästa TV, vilket var föregångaren till den här. Det är få TV-apparater som visar upp ett sådant otroligt självförtroende i färghanteringen att det nästan upplevs vara en högre upplösning på skärmen än vad det i själva verket är. Här samsas fenomenal bild med sagolik rörelsehantering som knappast lämnar något att önska.

Detsamma gäller såklart för spel, där de mer råa tekniska specifikationerna syns. Freesync och G-sync för PC-spelare, hela batteriet med HDMI 2.1-funktioner för Playstation 5, Xbox Series X och så vidare. Det i kombination med Airplay och en i allmänhet lite mer intelligent mjukvara i WebOS-systemet gör att den här skärmen inte backar för något vi slänger mot den. Dock kan vi känna att gränssnittet i WebOS börjar kännas en aning överlastat numera och skulle må bra av att förenklas lite.

LG G1 kostar en hel del, men vill du ha vad som troligen är den bästa bildkvaliteten du kan hitta hos en 4K-TV under 2021 har du kommit helt rätt.

Panasonic JZ1500, här testad i sin 55-tumsmodell, är en TV som lite förutsätter att du vet vad du är ute efter. Har du löst uppspelning av media, ljudet och helst fjärrkontrollen på eget sätt är det här en helt fantastisk TV.

JZ1500 är nämligen tänkt att vara ett lite billigare alternativ till Panasonics flaggskepp JZ2000, men utan att skala bort det viktiga. Här har de nämligen satsat på att bevara bildkvaliteten och istället skalat bort storasyskonets lyxigare ljudsystem för en lite lägre prislapp. Här finns högtalarna mest med “bara för att”.

Är du medveten om det och har löst ljudet externt på egen hand, via soundbar eller fullt hemmabiosystem, är det inga som helst problem och det finns eARC-stöd för att dra ut Dolby Atmos-ljud om du så vill.

Gränssnittet bygger mycket på Panasonics eget My Home Screen, ett system som ser ut att lite ha fastnat i tiden för tio år sen. Det är mörkt, rätt många appar saknas och allmänt lite funktionsfattigt. Även Panasonic verkar ha insett det och kör numera Android TV i sina billigare modeller.

Är du medveten om det och kör appar via en extern mediaspelare är det dock inga problem. Kör HDMI-CEC så slipper du även den enorma och onödigt komplicerade fjärrkontrollen som kommer med teven.

Bland uttagen finns vissa HDMI 2.1-funktioner på samtliga HDMI-uttag, men det är bara två av dem med fullt stöd tyvärr. För spelande finns stöd för 120 hertz och Freesync, men G-sync får du leva utan.

JZ1500 har däremot kvar den extra ljusstarka panelen som återfinns i JZ2000 (dock inte i 48-tummaren). Det gör att det här är en av de mest ljusstarka oled-skärmar vi testat och resultatet, särskilt i HDR-läge är inget annat än fantastiskt.

Det är bildkvalitet Panasonic är bekväma med och här får de chansen att visa upp det i sin fulla skrud. Oavsett bildkälla och oavsett dess kvalitet är det imponerande bildkvalitet över hela brädet som bjuds på här.

Om du är medveten om att det är enbart bildkvaliteten du betalar för här och vill bygga runt det är Panasonic JZ1500 en av de bästa TV-apparaterna just nu. Är du däremot ute efter lite mer av ett helhetspaket, särskilt när du ändå rör dig i de här prisklasserna, finns det däremot mer spännande alternativ.

2020 har LG valt att frångå sina tidigare namnstrategier, samtidigt som tekniken vandrar nedåt i prisklasserna. LG OLED CX6 (55 tummaren OLED55CX6LA i testad version) kan därför ses som uppföljaren till fjolårets B9-serie, men med det mesta från det årets lite lyxigare C9-serie. Namnförvirringen till trots kvalar CX-serien utan tvekan in för utmärkelsen bäst i test.

Det syns inte minst på designen, där allt från tevens utformning till bordsstativet är i det närmaste identiskt mot fjolårsmodellerna. Även fjärrkontrollen håller samma stil som förra året, med en onödigt stor mängd knappar, inbyggd mikrofon och rörelsestyrning.

LG var i det närmaste ensamma förra året att erbjuda HDMI 2.1 i sina modeller. Årets modeller kör vidare på samma spår, med samtliga HDMI-kontakter på den standarden. Det gör CX6 skräddarsydd för Playstation 5 och Xbox Series X. Nytt för i år är även inbyggt stöd för såväl AMD Freesync och Nvidia G-Sync för att bättre kunna användas i samband med PC-spelande.

I allmänhet är det just spelande som fått ta stor plats här. Det automatiska spelläget ger såväl fantastiska detaljer i mörka partier som väl avvägd ljusstyrka i ljusa miljöer.

Mjukvarumässigt ser det på många sätt ut som tidigare, men med ett större fokus på AI-tjänster. Artificiell intelligens används för att hitta material bland anslutna tjänster som du borde gilla, men också för bild- och ljudförbättringar.

Just ljudet verkar den däremot inte ha speciellt mycket nytta av AI-läget. Redan från start får vi ett detaljerat ljud, men utan speciellt mycket bas. Med AI-läget påslaget blir ljudet än mer detaljerat och får ytterligare lite rumskänsla, men med pinsamt lite bas.

LG OLEDCX6 är framtidssäkrad för framtidens spelkonsoler, funktionsspäckad och med en av branschens bästa bilder överlag. Men lägger du pengar på skärmen får du samtidigt avsätta budget för ett separat högtalarsystem, för den biten håller absolut inte måttet.

Samsung QN95A (55 tummaren testad här) är företagets flaggskepp bland 4K-skärmar för 2021. Största nyheten är såklart giftermålet mellan Qled-panelen och Mini LED-uppsättningen bakom den, men det finns en hel del godsaker utöver skärmtekniken att glädjas åt.

Mini LED är i det närmaste självförklarande – mindre (och jättemånga fler) lysdioder än vad traditionella LED-skärmar har. Detta ger möjlighet till tightare styrning av svärta, samtidigt som ljusstyrkan bibehålls. I praktiken innebär det att allt från sommarens OS och EM-sändningar till film och spel ser närmast kriminellt bra ut, på nivån att vi retar oss på artefakter i källmaterialet snarare än skärmen i sig.

Skärmens enorma bildkvalitet till trots hittar vi inte stöd för Dolby Vision, vilket både är underligt och egentligen den enda nackdelen (vid sidan av prislappen).

Visst, det är någon hårsmån från nivåerna av svärta hos de bästa OLED-modellerna, men vi skulle säga att den rejäla ljusstyrkan som erbjuds väger upp den biten.

Eftersom det är en lyxigare TV från Samsung kommer den såklart med One Connect Box. Det vill säga att det går en tunn sladd från skärmen ner till en separat låda som huserar alla kontakter och ström. En lösning som ger en riktigt tunn TV med en ren och snygg baksida samt möjlighet till rent och snyggt vid vägghängning. Något som borde vara standard hos de flesta TV-apparater helt enkelt. Enda irritationsmomentet är att kontakten för den lilla sladden är superkrånglig att få dit.

HDMI-kontakterna i lådan kör (äntligen) version 2.1 av standarden. Det ger dig stöd för allt du behöver, framför allt till de senaste spelkonsolerna och spelande på PC. I det senare fallet är det faktiskt den första TV:n som har stöd för AMD:s Freesync Premium Pro, utöver stöd för G-sync.

Så snart TV:n känner igen att du spelar dyker dessutom en spelmeny med snabbinställningar upp (den går att stänga av om så önskas).

På insidan hittar vi i vanlig ordning det snabba och välutrustade Tizen som plattform för hela maskinen. Några större nyheter för systemet utöver finslipningar är det dock inte tal om.

Även fjärrkontrollen har begåvats med nyheter. Batteriet är inbyggt och laddas med USB-C. Vänd kontrollen uppochner och lägg den i solen så kan du även ladda den med de inbyggda solcellerna, smart. I övrigt gör Samsung föredömligt enkla och oplottriga kontroller, vilket uppskattas.

Även ljudet är något som behöver nämnas. Här brukar även Samsungs dyrare maskiner vara helt odugliga, men inte denna gång. Du får knappast någon hemmabiokänsla av det, men numera är ljudet åtminstone så pass bra att du inte panikshoppar första bästa soundbar för att kunna titta på nyheterna – vilket är ett bra steg i rätt riktning.

Sony A80J är på många sätt ett riktigt lyft för Sony - eller A8J, eller AJ8, eller AJ80… kärt barn har många namn varav tre av dem används på förpackningen, här testad i 55-tumsversionen. Deras Oled-maskiner har knappast varit dåligt tidigare, men allt känns en smula mer förfinat och genomtänkt den här vändan. Samtidigt är skillnaden mot storebror A90J förvånansvärt liten, det är egentligen bara maximal ljusstyrka som skiljer dem åt.

Utvärtes är det kanske inte historiens tunnaste Oled, men Sony har tänkt till för att även baksidan ska se lite snygg ut om du skulle vilja placera skärmen mitt i ett rum. Bordsstället kommer med en tre (!) sidor lång manual. Det har dock sin förklaring i att de fyra delarna kan monteras på olika sätt, antingen för att ligga så tätt som möjligt mot TV-bänken, eller för att höja upp skärmen en smula och göra plats för en soundbar under, smart!

Fjärrkontrollen har däremot behållit sin traditionella och ganska plottriga design. En av våra testpersoner uppskattar den eftersom den har dedikerade snabbknappar för “det som behövs”, vilket i dennes värld är Netflix och Disney Plus. Övriga tycker att den är rörig.

Fjärrkontrollen i sig styr en större uppdatering på insidan av skärmen, nämligen Google TV. Uppgraderingen från Android TV är stundtals ganska liten, men överlag är det betydligt enklare och mer överskådligt att navigera. Google TV verkar också erbjuda större integrationsmöjligheter, för det känns inte som att det skaver lika mycket grafiskt mellan det systemet och Sonys inställningsmenyer som det gjorde förut.

Om du är ute efter en överdriven och färgsprakande chock kommer du att bli besviken av A80J. Istället bjuds vi på en i det närmaste minutiös hållning mot korrekta färger. Skärmen behöver knappt några ytterligare inställningar från vår sida för att ge en helt otrolig färgåtergivning och detaljrikedom. Om det beror på ett i grunden bra bildbehandlingschip, eller Sonys “kognitiva intelligens” som de byggt in här, låter vi vara osagt, men bra bild är det.

Samtidigt bjuds vi på ett fullt habilt ljud, vilket vi definitivt inte är bortskämda med direkt ut en TV. Acoustic Surface Audio kallar Sony det, i praktiken innebär det att högtalarna vibrerar mot skärmen. Resultatet är betydligt fylligare och mindre burkigt än vad de flesta andra TV-apparater levererar i dagsläget.

HDMI 2.1 finns också med på tåget, äntligen. Fast bara på hälften av HDMI-portarna… och med variabel uppdateringshastighet som ska komma i en senare uppdatering. Det senare vill Sony vänta med tills standarden är 100 procent spikad, vilket är förståeligt. Samtidigt har LG haft med både den och HDMI 2.1 på alla portar, så lite surt känns det.

Om du inte spelar på Playstation 5 eller Xbox Series X kommer du knappast märka av strulet med HDMI-kontakterna. Istället kommer Sony A80J ge dig en ruskigt bra bild och förvånansvärt kompetent ljud tillsammans med många andra fina detaljer.

Samsung QN95B är det lyxigaste du kan få från Samsung anno 2022, såvida du inte går upp i den rena skrytklassen som är företagets 8K-modeller (och det finns egentligen ingen poäng med det). På många sätt är vi helt med på den beskrivningen själva, men samtidigt får du vara beredd på ett lite långsammare gränssnitt och även på att köpa till en vettig soundbar för att få ut det mesta här.

Det finns mycket skoj hos QN95B. Den ständigt lika geniala One Connect-boxen flyttar alla anslutningar till en separat låda, nu med genomgående HDMI 2.1-portar och bara en tunn sladd upp till tv:n. Fjärrkontrollen laddas både via USB-C, solceller och även något så häxkonstaktigt som wifi-signalerna i luften. Just fjärrkontrollen fortsätter vara samma enkla, knappbefriade tingest som Samsung gjort så bra under de senaste åren.

Ytterligare en nyhet är att skärmen kan kalibrera sig själv via din mobil. Rigga upp luren på stativ framför skärmen, låt den göra sin grej i ett par minuter och bilden är tillräckligt nära vår egen kalibreringsutrustning för att en sådan sak ska kännas överflödig.

Bilden i sig är ett pinnhål upp från fjolårets toppmodell bland 4K-apparater och ett stort steg från den problematiska bild med clouding som vi upplevde hos 8K-modellen. Här läcker nästan inget ljus ut i svarta partier, detaljerna är på topp och färgerna lika bra som alltid. Tack vare QLED-tekniken funkar det hela ypperligt även i dagsljus, då det finns ljusstyrka så det räcker och blir över. Just bilden är precis så mycket toppklass som vi förväntar oss av en sådan här pjäs.

Tyvärr kan vi konstatera att QN95B har ärvt konstruktion och högtalaruppsättning från fjolårets 8K-modell. Det innebär en lång rad högtalare på baksidan tillsammans med ett bakstycke som knappt verkar sitta fast. Resultatet är att all form av bas, även på låga volymer, får hela baksidan att skallra och ge ifrån sig ett hiskeligt oljud. Köper du den här maskinen och vill titta på mer än morgonnyheterna är det helt enkelt ett krav att du investerar i en soundbar eller liknande.

Även om fjärrkontrollen är lika enkel som förut har Samsung gjort sin största uppdatering av gränssnittet på många år. Numera täcker det i stort sett hela bilden och ger faktiskt en riktigt bra översikt över innehållet i såväl Samsungs tv-hubb som olika streamingtjänster. Tyvärr innebär det också att tv-världens snabbaste gränssnitt gått i graven. Numera tar det åtskilliga sekunder efter uppstart innan hemknappen gör något alls och det är mer vanligt än vad som är godkänt att knapptryckningar inte hänger med i menyerna.

Har du inte bråttom går det att leva med det nya gränssnittet och då erbjuder Samsung QN95B en helt makalös bild oavsett tid på dygnet. Däremot måste du investera i separat ljud för att inte bli vansinnig.

TCL C825, här testad i sin 55-tumsmodell, är en stundtals riktigt välfylld TV med inbyggd soundbar och egentligen alla funktioner du kan önska dig. Dessutom är det en av de billigaste TV-apparaterna med Mini-Led som finns på marknaden idag.

I grund och botten är C825 en ganska slimmad maskin med diskret design. Däremot är slutresultatet allt annat än diskret, då baksidan fått en rejäl bula i form av subwoofer och hela bottendelen av enheten tas upp en soundbar signerat Onkyo. Det extra ljudpaketet ger ett betydligt bättre ljud än vad som normalt kommer inbyggt i TV-apparater, men samtidigt känns du ju ganska låst till det ljudet eftersom det inte är möjligt att ta bort om du skulle ha andra högtalare i åtanke.

Ovanpå skärmen sitter en avlång kontakt där du kan klicka i den medföljande webbkameran. Kameran i sig kommer med ett fysiskt linsskydd som inte öppnas förrän du är inne i en kompatibel app. Trist nog finns det extremt få kompatibla appar till Android TV. Google Duo är där, men Teams, Zoom eller liknande är uteslutet. Samtidigt är det tråkigt nog en riktigt dålig bild som kameran släpper ifrån sig, så det är mest en kul idé i teorin än i praktiken.

Apropå Android TV. Det är systemet som levereras som standard, men framåt slutet av 2021 ska en uppdatering till det mer moderna Google TV rullas ut. Värt att veta är annars att TCL lämnat gränssnittet ganska orört. På det stora hela bra, men det gör också att du inte har allt för många inställningsmöjligheter för bilden om du skulle vilja detaljpilla.

Vanan trogen ingår även två fjärrkontroller i köpet. En fullstor och en lite mindre. Medan det är trevligt känns det samtidigt lite småonödigt, eftersom de båda är väldigt lika varandra.

Medan tillverkare som Samsung, LG och Philips slog på stort med Mini-Led först i år är det här inte första gången TCL ger sig på tekniken. Enligt dem själva gör det att de hunnit förfina tekniken mer än konkurrenterna. Det må så vara, men det är också i den tekniken som vi ser var pengarna har sparats in lite.

Här finns stöd för Dolby Vision IQ och det mesta andra du kan önska i HDR- och bildväg. Det i kombination med skärmtekniken ger rejäl ljusstyrka när det behövs och återspeglas i väldigt fina färger och detaljåtergivning i just färgglada partier. Samtidigt är antalet zoner som de minimala lysdioderna har att jobba på lite begränsat mot TCL:s dyrare modeller och även många av konkurrenternas varianter. Det gör att vi inte riktigt får till samma detaljrikedom och djup i mörka partier som vi annars vet att Mini-Led är kapabel till. Något vi även lägger märke till är att C825 tappar lite när det kommer till mindre lyxigt videomaterial. En DVD-film känns betydligt mer “luddig” i bildkvaliteten än vad många andra tillverkare brukar lyckas med när det kommer till att skala upp sämre videomaterial.

När det kommer till portar och teknik är hälften av HDMI-kontakterna trevligt nog av generation 2.1, med stöd för snabb bilduppdatering och AMD Freesync. På så sätt kan både PC-spelare som Playstation 5- och Xbox-spelare utnyttja sina maskiner till max.

TCL C825 är en perfekt TV för dig som vill ha bra ljud från start utan att vilja bygga ut det. Du får samtidigt en överlag riktigt bra bild som funkar till såväl storfilmer och de senaste spelen.

TCL C815, här testad i 65-tumsutförande, är ett seriöst och väl menat försök från kinesiska tillverkaren att kliva upp ur budgetklassen, med bland annat Qled-teknik för bättre färgåtergivning. Samtidigt känns det som en något framhetsad produkt som möter hårt motstånd från Samsung, som har Qled lite som hemmaplan.

C815 är en ganska sobert designad produkt. Planerar du att enbart använda tevens inbyggda ljud lär du uppskatta den inbyggda soundbaren, signerad Onkyo. Den ger inte direkt någon surroundupplevelse, men bra mycket mer tryck i ljudet än vad de flesta andra inbyggda högtalare gör.

Vill du slippa soundbar ska C71-serien vara i stort sett samma utan Onkyos inblandning.

Att få upp C815 på sitt bordsställ är däremot en studie i frustration. Istället för en fästpunkt består bordsstället av tre separata ben med två vansinnigt långa skruvar vardera. Det innebär att du behöver någon väldigt uthållig som kan hålla upp teven medan du ligger under och skruvar, eller bli kreativ i monteringen.

Fjärrkontrollen är av ett förvånansvärt enkelt slag. Den har fortfarande 90 procent fler knappar än vad som egentligen behövs, men det enkla i det hela är att den körs på IR-signaler. Det gör att du hela tiden måste rikta den rätt, samtidigt som du blir utan mikrofon för Google-assistenten.

Nämnda Google Assistent har istället en ovana att reagera på ljud från det du tittar på, vilket gör att vi snabbt slår av den helt istället.

Väl igång möts vi av Android TV som grund för hela maskinen, och med det ett plottrigt men samtidigt ganska enkelt system att navigera i. Appar finns i mängder och så även funktioner. Tyvärr upplever vi den som en smula långsam, både i uppstart och när appar laddas, i jämförelse med många andra TV-apparater med Android.

Men det viktiga då? Bilden. Sammanfattningsvis kan vi kalla det för “bra… men”. Absolut bäst gör sig teven med en högupplöst blu-ray-film. Här finns gott om detaljer, även i mörkare partier – och en förvånansvärt åtstramad, men korrekt, färgåtergivning. Något färgsprak som Samsungs Qled-maskiner ofta gör sig skyldiga till innan de lugnats ner finns inte här, utan det ser rätt bra ut från början.

Men… Ljusstyrkan är långt ifrån vad vi är vana vid för Qled, även i samma prisklasser. Dels gör det att du kan glömma kvalitetsbild i ett dagsljusbelyst rum, dels innebär det att HDR-stödet är fullständigt poänglöst. Nu finns det bara stöd för en HDR-teknik, vilket i sig är dåligt, men samtidigt behövs det ljusstyrka för att ge den tekniken sitt spelrum över huvud taget.

Samtidigt märker vi att skärmen inte riktigt hänger med i hetsigare scener i strömmat material. Från Blu-ray och DVD är det inga problem, men via streamingkällor uppstår lagg stundtals. Om det beror på uppskalningen till 4K eller något annat låter vi däremot vara osagt.

TCL C815 är i sig inte en dålig TV. Men samtidigt har den lagt sig på ett pris som matchar framför allts Samsungs Qled-maskiner, som vinner stort på snabbhet och ljusstyrka.

TCL P725, här testad i 43-tumsmodellen tillhör lite av ett mellansegment för TCL som trots allt bjuder på en del intressanta överraskningar. Vi känner igen mycket från tidigare modeller, både positivt och negativt.

Vanan trogen levereras P725 med två nästan likadana fjärrkontroller, en liten och knapp-bantad och en traditionell. Just fjärrkontrollerna är identiska med de som medföljer även de dyrare modellerna från TCL och ärligt talat hade vi klarat oss bra med enbart den mindre.

Designmässigt är det inte mycket att skriva hem om. Du får hyfsat tunna kanter, men ett i allmänhet ganska ihåligt plastskal som inte gör några anspråk på att vara tunnast i klassen. Alla kontakter känns nästan extremt ihoppressade på en liten yta på baksidan, vilket kan göra det trångt om du tänkt nyttja dem alla.

Det vi först tror är en bit grå frigolit från förpackningen visar sig snabbt vara en jättesöt liten soundbar-liknande högtalare längs med botten av teven. Med de mått högtalaren besitter blir vi knappast förvånade över att det saknas bas i ljudet. Vad som däremot förvånar oss är hur mycket detaljer i övre mellanregister och diskant som den får ur sig. Då den fronten är det riktigt bra, ungefär som om den lilla högtalaren verkligen vill visa att den kan trots sin storlek. Samtidigt blir ljudet lätt lite skarpt då basen som sagt saknas.

Medan vi såklart inte väntade oss samma detaljrikedom i bilden som de dyraste TV-apparaterna måste vi ändå säga att P725 sköter sig riktigt fint med de resurser som finns.

Riktigt mörka scener tappar såklart en hel del detaljer, men det är i många fall tillräckligt bra för att kunna urskilja vad som händer utan att bilden för den sakens skull känns urtvättad eller överdrivet uppljusad.

Ljusa scener och scener med mycket färg hanteras genrellt riktigt fint för prisklassen. Över lag får bilden, oavsett ljus och färg, lite av en behandlad yta över sig. Det kan nästan beskrivas som att allt har ett lager plastfolie över sig. Inget superallvarligt, men det ser lite plastigt ut, särskilt datoranimerade effekter. Plastfolien blir lite mindre uppenbar när vi slår av all form av rörelsekompensation däremot, men försvinner inte helt.

Sony X93K, eller X90K… eller X94K är en förvirrande trio TV-modeller som alla är i det närmaste identiska. De två högre serierna har en smula bättre färghantering och reglage för mikrofonen, men i övrigt är det exakt samma maskiner. Av dessa tre har vi tittat på X93K, denna gång i storleken 55 tum.

En smart sak med många av Sonys TV-apparater är att de två benen som utgör bordsstativet kan ställas i tre lägen. Brett eller smalt beroende på dina preferenser, eller högt om du vill placera en soundbar framför skärmen. Riktigt behändigt, om än en smula stökigt att få grepp om direkt ur kartongen.

Att komma igång med X93K är bland de lättaste uppgifterna i TV-branschen just nu. Halvnya Google TV gör ett föredömligt jobb med att underlätta inställningarna via Googles Home-app. Väl igång ska vi väl inte påstå att vi har att göra med det vackraste av gränssnitt, men det är funktionsfyllt och relativt lättnavigerat. En trevlig bekantskap när årets modeller från LG och Samsung går i motsatt riktning när det kommer till användarvänlighet.

Däremot kunde processorn som driver systemet gott ha fått vara lite snabbare. Inne i appar funkar det bra, men ute i menyer smålaggar det oroväckande ofta. Det brukar vi se på betydligt billigare maskiner, men i den här prisklassen är det riktigt surt.

Cognitive Processor XR är tillsammans med en påkostad bakgrundsbelysning lite av huvudnumret här. Tekniken ska användas för allmän bildförbättring i samband med AI och full array LED- ger bättre svärta.

Det låter bra såklart. Samtidigt får vi vara medvetna om att den här maskinen är uppe på prisnivå med billigare Oled-skärmar, där svärtan ändå är bättre, och en del av Samsungs toppmodeller inom Qled, som brakar på med betydligt mer ljusstyrka.
Övergripande bildkvalitet, detaljer och svärta är absolut bra här. Men på den här prisnivån känns det ändå som att Sony är en liten aning ute på djupt vatten.

Annars är det inte några större fel på tekniken här, även om vi helst sett en 120 hertz-panel. Sony X93K är en bra TV på många sätt och som inte behöver mycket finjustering direkt ur kartongen. Men den är placerad i en prisklass där den faktiskt har svårt att sticka ut och borde egentligen ha varit några tusenlappar billigare.

Xiaomi Mi TV P1, här testad i 55-tumsmodellen, innebär ett stort steg upp från företagets tidigare generation. Samtidigt befinner den sig i en prisklass som är benhård. På det stora hela handlar det om en ganska trevlig maskin utan större överraskningar.

Xiaomi marknadsför P1-serien som en närmast kantlös TV. En snabb jämförelse mellan verklighet och reklambilder visar dock att de varit lite… entusiastiska med sina bilder. Oavsett vad har skärmen hyfsat tunna ramar. Designen i övrigt är ganska enkel, med rätt mycket ihålig plast genomgående (å andra sidan syns varken det eller tjockleken när den väl är på plats).

På sidan hittar du den sedvanliga uppsättningen av anslutningar. Glädjande nog även med ett komposit-uttag som gör det superenkelt att ansluta äldre spelkonsoler eller dvd-spelare om du så vill. HDMI-uttagen är tre till antalet och kunde väl gärna ha fått vara fyra, men större klagomål än så har vi inte.

När du väl kommer igång med din TV märks det, precis som med Xiaomis tidigare modeller, att den inte är anpassad för den svenska marknaden. Själva systemet, Android TV, kan du såklart ställa till svenska. Men när du ska göra en kanalsökning finns inte Sverige med bland valbara länder, utan det är Polen som är geografiskt närmast. Det ställde inte till något problem när vi sökte i det marksända nätet, men det går inte att svara för hur det blir via satellit eller kabel.

Det stora problemet med Xiaomis tidigare modeller var att de helt enkelt inte orkade med att spela spel, då hackade bilden rätt friskt. Givetvis var det första stoppet för oss den här gången och vi kan snabbt konstatera att den här gången funkar det felfritt.

Överlag får vi ut en fullt godkänt bild sett till både skärmtekniken och priset. Färghantering och kontrast är såklart inte på nivå med de lyxigaste modellerna, men i de flesta lägen presterar Xiaomi P1 bra för prisklassen. Det finns även stöd för mer avancerade HDR-tekniker, vilket är bra även om du kanske inte kan dra full nytta av dem. Om du tillhör de som gärna pillar med bildinställningar är du dock en smula begränsad. Det finns några enstaka kontrollpunkter mer än vad som är standard i en Android-driven TV, men inte mycket.

Överlag känns Xiaomi Mi TV P1 som en fullt godkänd maskin för sitt pris. Den kommer kanske ha svårt att konkurrera med lyxigare modeller som slumpas bort under reaperioderna, men i ett normalläge funkar den utan större bekymmer.

Vid sidan av de riktiga ultrabudget-modellerna är Xiaomi Mi TV 4S företagets första försök med att lansera en TV i Sverige. Till skillnad från telefonerna, som gång på gång chockar med sin prisvärdhet, handlar det mycket om att du får vad du betalar för här. Samtidigt är det ett habilt första försök.

Designen hos Mi TV 4S kommer inte vinna några priser direkt, utan känns snarare rätt anonym. Samtidigt sticker den knappast ut åt det dåliga hållet heller. Fjärrkontrollen är hyfsat liten och smidig, samtidigt som den inte har överdrivet många knappar att hålla rätt på.

I grunden körs Googles Android TV som system här. För Sverige är det också det du kan räkna med. Xiaomi har ett eget gränssnitt, Patchwall. Det startas dock som vilken annan app som helst och innehåller knappt något som vi svenskar kan komma åt i form av streamingtjänster. Samma sak gäller när vi ska söka efter kanaler. Sverige saknas i listan, men genom att välja det närmaste land vi kan (Polen) får vi ändå igenom en kanalsökning. Eftersom Android TV finns på svenska är det här däremot smågnäll, men det känns ändå lite som att teven är gråimporterad. I Googles egna gränssnitt hittar du däremot allt du behöver och det är inte direkt långsammare än hos någon annan spelare.

Ljudkvaliteten är inte mycket att skriva hem om, med två fjuttiga högtalare ombord. Däremot blir vi på många fronter positivt överraskade över bildkvaliteten. Sett till priset får vi ut riktigt fina färger ur maskinen, och vi har testat betydligt dyrare TV-apparater som hanterat rörelse sämre. Detaljerna i mörka partier blir lite lidande däremot, särskilt om bilden överlag är ljus. Men för att visa 4K-film relativt billigt sköter den sig bra.

Det kan vi däremot inte säga om spelande. Vi får mixtra en bra stund med visningslägen, rörelseutjämningar och liknande innan vi får bort det värsta hackandet i bilden, men det blir fortfarande aldrig riktigt bra. Samtidigt finns det en liten, men märkbar fördröjning mellan knapptryck och reaktion på skärmen.

Xiaomi Mi TV 4S hanterar film och TV-sändningar riktigt bra för sin prisklass och om det endast är det du ska göra är den ett bra budgetval. Tänker du däremot spela är det här definitivt inte maskinen för dig.

Sony AG8 (65-tummaren KD-65AG8 i testad version) är Sonys lite billigare Oled-modell för 2019. Det syns absolut inte på bilden, men däremot på andra ställen.

Det är ett par år sedan Sonys marknadsavdelning tjatade om ‘monolit-design’, men det känns ändå som att det lever kvar i positiv bemärkelse. Få TV-tillverkare ger en känsla av att du har en maskin skuren ur ett solitt block såsom Sonys.

I och med att det är en Oled-skärm får du en extremt tunn teve längs kanterna och en osmickrande klump på baksidan för all teknik och alla kontakter. För Oled borde det absolut bli vanligare med en separat anslutningsbox för att dra nytta av skärmteknikens slimmade möjligheter.

Mindre stilrent är dock fjärrkontrollen. Ett plottrigt och extremt plastigt objekt som påminner om en billig multifjärr från ett lågprisvaruhus. Den kör dessutom enbart på IR och det med extremt snäv vinkel, så du blir frustrerad bara vid tanken på att använda kontrollen.

Då kommer du bättre undan med fjärrkontrollen i mobilen. Den är densamma som för alla TV-apparater med Android TV, vilket är operativsystemet som körs. Den är långt ifrån perfekt, men låter dig åtminstone styra teven lite smidigare.

Samtidigt återkommer rörigheten i just Android TV. Vissa tillverkare har fått in HDMI och andra anslutningar i systemet, men här får vi det i en separat meny.

Bland anslutningarna har Sony nöjt sig med HDMI 2.0, vilket känns lite snålt även det.
Det är synd, eftersom Oled ändå är en dyrare teknik borde mer omsorg läggas på allt runt skärmen.

Det är synd, för bilden är det absolut inget fel på. Sony skryter ofta om sina synergieffekter av att även vara ett filmbolag och det ger ändå resultat här. Direkt ur förpackningen är färgerna något överdrivna, men med förhållandevis lite kalibrering får vi till ett riktigt bra resultat. Samma sak gäller detaljer i mörka partier och rörelsehantering som ligger i absoluta toppklass.

Ljudet kommer från Sonys ‘acoustic surface audio’ som helt enkelt använder skärmen som högtalare. Det kan inte mäta sig med en separat soundbar eller ett hemmabiosystem, men vi får en stundtals riktigt bra kanalseparation och överlag väldigt klart ljud.

Samtidigt märker vi vid ett par tillfällen att statisk text gärna hänger kvar någon minut efter att den försvunnit. Oled har vissa problem med inbränningar, och även om de exempel vi sett här snabbt försvinner (och kan motverkas genom inbyggda tvättverktyg) känns det samtidigt oroväckande att de hinner uppstå så pass snabbt.

Sony AG8 är helt enkelt en finfin skärm redo att ta sig an de bästa, men som dras ner av en riktigt dålig fjärrkontroll, dålig finish av mjukvaran och oroväckande tendenser när det kommer till inbränning.

Samsung QE65QN900A ska representera all lyx som Samsung kan uppbåda just nu. Det är Mini LED, 8K, HDMI 2.1, fetingljud och One Connect-box samt en fjärrkontroll med oändlig batteritid (typ). Men kan det vara så att Samsung tagit sig vatten över huvudet?Vi skulle faktiskt vilja påstå det.

Men låt oss börja med det positiva – designen. Dels är fjärrkontrollen begåvad med såväl solceller på baksidan som USB-C för laddning. Utöver en väldigt lång batteritid från början är det således riktigt enkelt att hålla kontrollen laddad. Teven i sig är även den en riktigt väldesignad historia med ett i allmänhet väldigt rent och städat intryck.

Alla anslutningar återfinns i Samsungs separata låda och det går bara en enda tunn sladd upp till teven för bild, ljud och ström. smidigt!

På baksidan hittar vi en hel uppsättning högtalare, som ska ge dig ett TV-ljud utöver det vanliga även utan en extra soundbar. Konstigt nog finns inte Dolby Atmos inbyggt, utan bara via en inkopplad soundbar. Samma sak med Dolby Vision, där stödet saknas helt.
Ljudet i sig är för det mesta bättre än snittet, men det slutar med att vi får skruva ned basen en smula. Inte för att den låter för mycket, utan för att lågfrekventa ljud får hela baksidan att vibrera irriterande.

Stödet för 8K-upplösning finns där som sagt. Men utöver enstaka skrytvideos på Youtube kommer du i stort sett kamma noll när det kommer till innehåll i den upplösningen. Den här TV:n köper du mer för framtidssäkring än vad du kan njuta av idag. Det gör att stödet för HDMI 2.1 på alla portar känns logiskt, men avsaknaden av Dolby-teknikerna mindre så.

När du tittar på material som fyller upp hela skärmen och är någorlunda jämnt i sin ljusstyrka bjuds du på en riktigt bra bild över lag. Det finns ljusstyrka att ta av för att du ska få riktigt bra bild även under soliga dagar. För spelande har du stöd för såväl 120 hertz som AMD- och Nvidias Freesync och G-sync.

Problemet är att du snabbt får för mycket ljus. Det är särskilt tydligt kring ljusa loggor mot mörk bakgrund, men också i de svarta kanterna runt widescreen-filmer. I ett mörkt rum ser det nästan ut som om Samsung försöker emulera Philips ljusteknik Ambilight i hur mycket ljusläckage det är mellan svart fält och ljus bild. Mycket av problemet går att kalibrera bort, men det blir aldrig helt bra.

Även om Samsung QN900A har väldigt mycket bildtekniska muskler att ta av känns det helt enkelt som att de tar i för mycket. Färgåtergivning och detaljer är på topp, men blooming-problemen tillsammans med bristen på främst Dolby Vision gör att den väldigt framtidsfokuserade skärmen helt enkelt inte känns så värst mycket framtid tyvärr.

Nokia Qled Smart TV 6500D är toppmodellen bland Nokias TV-apparater för 2021, men trots det en TV som inte är helt enkel att hitta här i Sverige. I stället är det företagets LED-modeller med både mindre skärm och prislapp som är lite vanligare här. Efter att ha tittat på 6500D kan vi däremot med säkerhet säga att du nog vill vänta på åtminstone generation två, oavsett modell.
Det nya Nokia, som opererar under licens precis som med telefonerna, är däremot inga duvungar vad gäller TV-teknik. Sedan tidigare har de både digitalboxar och mediaspelare i sin produktkatalog.

6500D är en över lag ganska diskret TV med relativt anonym design. Väl uppe på en bänk gör den liksom inget väsen av sig. På vägen dit sviktar och knarrar ramarna betänkligt däremot, så det är inte TV du gärna flyttar runt.

Monterar du bordsstället kommer du troligen störa dig på strömlampan. Den sitter under teven och reflekteras ganska rejält i den högglansiga foten som teven står på.

På baksidan hittar vi en godkänd mängd portar och anslutningar, utan att bli allt för överraskade. Någon HDMI 2.1 eller liknande är det däremot inte tal om.

Har du haft en TV med Android tidigare och föredrar att navigera via appen i stället för fjärren? Bra. För den här fjärrkontrollen är faktiskt katastrofal. Den ganska plastiga kontrollen har en knapp för Google-assistenten, som inte fungerar eftersom fjärren vägrar erkänna någon annan kommunikationsform än traditionell IR. Värst är dock navigeringen, som ganska ofta reagerar dåligt och oroväckande ofta ger oss ett trippeltryck när vi tryckt en enda gång. Däremot är det väldigt trevligt att den är upplyst, så att du ser knapparna i mörkret.

Nokia 6500D kör som sagt Android TV. När, eller om, det finns en uppdateringsplan för att få in uppföljaren Google TV har vi inte fått något svar på (vår gissning är helt enkelt ”nej”). Trots en hel del skryt bland specifikationerna kan vi konstatera att de knappast är den snabbaste hårdvaran som systemet körs på, vilket framför allt märks när appar ska startas.

Ljudet är däremot något pinnhål över standard för TV-apparater. Går du allt för högt skär sig diskanten en del, men ofta får du ut både tydlighet och schwung ur de tre inbyggda högtalarna.

Bilden är för det mesta rätt bra. Vi får en fin färgåtergivning över lag och detaljer i mörka partier visas upp egentligen så mycket det går sett till den ganska begränsade ljusstyrkan som teven mäktar med. Däremot klarar den inte mer komplicerade scener, som upplysta karaktärer i ett annars mörkt rum. Då får de ljusa partierna något av en aura runt sig.

Bildmässigt gör Nokia 6500D ändå ett bra jobb, men inte sett till prislappen. Hade det här varit en 65-tummare för en så där åtta tusen skulle vi ha varit imponerade. Nu begär Nokia istället ungefär elva tusen, vilket är på tok för högt, särskilt sett till det ganska långsamma systemet, sopiga fjärren och rätt trista anslutningarna.

Kinesiska Xiaomi har, med all rätt, gjort sig ett namn för att ge mycket för pengarna. Många av deras lite billigare telefoner bjuder på prestanda som annars kostar bra mycket mer. Nu har de gett sig in på TV-apparater. I Sverige utgörs det av två modellserier, lite lyxigare (men ändå billiga) 4S och budgetvarianten Xiaomi Mi TV 4A. Frågan som uppstår är såklart om de kan göra samma sak med en TV som med en mobiltelefon sett till prisvärde.

4A är som sagt budgetmodellen, som i Sverige bara säljs i 32 tum medan större storlekar är avsedda för den lite lyxigare 4S. Trots det blir vi förvånade över kvalitetsintrycket här. På mobilmarknaden håller även företagets billigaste telefoner en oväntat hög kvalitetsnivå. Här möts vi av en någorlunda stilren front, men med en enormt plastig och ihålig baksida som närmast ekar när vi knackar på den.

Samtidigt är teven lätt att komma igång med. Två skruvar i vardera ben, sedan står den stadigt.

Till skillnad från teven i sig är däremot fjärrkontrollen en både välbyggd och väldesignad skapelse. Vi möts av relativt få knappar som är logiskt placerade över ytan.

TV-apparater i 32-tumsklassen hör per definition till budgetklassen numera. Men vi blir ändå förvånade över att Xiaomi inte matchar konkurrenterna här. Upplösningen ligger strax över 720p, medan du utan problem kan få en annan modell med 1080p för samma peng.

Sett till prislappen är bildkvaliteten godkänd men inte så mycket mer. Den sköter “mellansegmentet” av bilden ganska bra faktiskt, men mörka partier saknar mycket i form av detaljer och även de ljusaste bitarna blöder ut en del. På en kolsvart bakgrund syns samtidigt väldigt mycket clouding kring kanterna av skärmen.

En annan detalj är att 4S inte verkar vara anpassad till svenska marknaden alls. Grunden bygger på Android TV, vilket fungerar fullt dugligt och i duglig hastighet. Men vi kan inte ange Sverige som region när vi söker kanaler. Det fungerar ändå, men känns lite trist.

Som tillägg till Android TV har Xiaomi sin egen app Patchwall som ska förbättra upplevelsen. Vi hinner däremot knappt öppna den innan vi får veta att den tjänsten inte stöds i Sverige och blir utkastade.

Kanske har vi för höga förhoppningar på Xiaomi sett till hur duktiga de är inom andra områden. Men tyvärr känns Mi TV 4A som en missad chans att göra något riktigt intressant i TV-segmentet under 3 000 kronor. Sett till vad det är finns det väl inget uppenbart fel på den, men den är lika billig som den känns.

Att på alldeles egen hand leta rätt på den bästa teven för just sina behov upplever många som svårare än någonsin och den största utmaningen när de ska köpa en ny TV. Antalet modeller på marknaden är enormt vilket kan bli överväldigande. Förutom TV-modellernas ofta kryptiska namn så kryllar TV-branschen av krångliga tekniska ord som interpolation, crosstalk och bakgrundsblödning. Tillverkarna gör inte heller saken lättare med egna namn på diverse tekniska funktioner.  Vi har därför valt ut de bästa och mest populära TV-modellerna på marknaden just nu och utsett testvinnare. I vårt TV-test hittar du den bästa TV:n för just dina behov och din budget. Då priset ofta är avgörande för vilken TV man köper har vi gjort det enkelt för dig genom att dela upp TV-apparaterna i olika prisklasser. Testet omfattar allt från mycket prisvärda budgetmodeller till riktigt påkostade premium-modeller. Förutom att utse testvinnare i olika kategorier hjälper vi även våra läsare att reda ut begreppen. Längre ner på sidan, under recensionerna, finner du därför dels en ordlista över tekniska termer, dels mer ingående förklaringar kring olika egenskaper vi har bedömt i vårt TV-test.

Olika TV-modeller skiftar otroligt mycket i pris. En riktigt billig modell kan köpas för nedåt 4000 kr medan en lyx-TV lätt kostar 50 000 kr. Därför har vi delat in de olika testkandidaterna i tre olika prisklasser, så att man lättare hittar de modeller som har rätt pris för ens smak och budget. De olika prisklasserna är:

TV-apparater i denna prisklass är av enklare slag med begränsad funktionalitet. Skärmstorleken är sällan över 40 tum och bildkvaliteten har i regel en del svagheter. Många som köper en budget-TV är mest ute efter att få största möjliga skärm för pengarna, har överseende med lättare brister i bildkvaliteten och behöver inte nymodigheter som SMART-funktionalitet. Dagens budget-modeller har dock generellt en fantastiskt bra prestanda jämfört med några år äldre TV-apparater.

Mellanprisklassen karaktäriseras av större skärmar, oftast mellan 40 och 50 tum. Bildkvaliteten är högre och funktionaliteten är rikligare än på budget-modeller, exempelvis trådlöst nätverk (WiFi), fler ingångar (såsom USB & HDMI) och snyggare design. De har normalt även viss SMART-funktionalitet såsom onlineplattformar eller möjligheten att använda sin Smartphone som fjärrkontroll.

Premiumklassen karaktäriseras av mycket påkostade TV-apparater med exklusiv design och skärmarstorlekar från 46 tum upp till hela 80 tum. Hårdvaran håller i regel en väldigt hög standard med kraftfulla processorer som kan generera en mycket god bildkvalitet. Premium-modeller är normalt även utrustade med en riklig funktionalitet. 3D-stöd är numera nästan obligatoriskt i denna prisklass och 3D-glasögon ingår oftast. I premiumklassen hittar man också mer avancerad SMART-funktionalitet såsom ansiktsigenkänning, röst- och geststyrning.

Att verkligen kunna se i tre dimensioner på en tvådimensionell yta som en TV är egentligen en fysik omöjlighet. Därför går 3D-teknik ut på att lura hjärnan att den ser i tre dimensioner. För att göra detta visar man höger och vänster öga två smått olika bilder vilket skapar en illusion av djup i bilden.

De två dominerande typerna av 3D-teknik är idag aktiv och passiv 3D. Passiv 3D är den typ av 3D som traditionellt använts i biosalonger och den delar upp varje bild i två olika bilder med en bild för varje öga. Detta medför att upplösningen halveras och en full-HD film på 1080 pixlar får därför en upplösning på ”bara” 540 pixlar.

Aktiv 3D visar istället höger och vänster öga varsin bild genom att omväxlande visa en bild för ena ögat, följt av den bild för andra ögat. Detta medför dock att bildfrekvensen halveras och för att bilden inte ska bli hackig och flimra måste därför en aktiv 3D-TV visa dubbelt så många bilder. Detta gör att aktiv-3D-TV normalt har en bildfrekvens på hela 120-480 hertz. För mycket känsliga tittare kan en för låg bildfrekvens orsaka oönskade bieffekter som huvudvärk eller illamående. Därför är det viktigt att bildfrekvensen är tillräckligt hög på 3D-TV:n.

3D-glasögonen för aktiv 3D blockerar hela tiden ut bilden för det ena ögat, så att rätt öga ensamt ser rätt bild. Detta innebär att 3D-glasögonen ständigt måste hållas synkade med TV:n, vilket görs trådlöst med Bluetooth-teknik eller liknande. Denna mer avancerade teknik gör att 3D-glasögon för aktiv 3D idag är förhållandevis dyra att köpa. De enklare 3D-glasögonen för passiv 3D däremot, är i regel mycket billigare att köpa.

Huruvida aktiv eller passiv 3D är den bästa tekniken för att visa 3D på en TV är en omdebatterad fråga. Passiv 3D skulle kunna vara den bästa tekniken, då den bland annat ger en bättre ljusstyrka, rikare färgpalett och dessutom är fri från både crosstalk och flimmer. Dessutom är den mindre uttröttande för ögonen. I praktiken innebär emellertid passiv 3D även nackdelar, såsom en lägre upplösning vilket resulterar i synliga linjer och tvära kanter, även på "Full HD"-skärmar. Troligen är det på grund av dessa svagheter som aktiv 3D idag är den dominerande tekniken.

Det finns dock hopp för en comeback av passiv 3D, även om den är relativt avlägsen för de flesta konsumenter. Nästa generations TV-apparater kommer troligen att ha den så kallade 4k-upplösningen, vilken är hela 4-6 gånger högre än dagens "Full HD"-upplösning. Med en så pass hög upplösning borde de upplösnings-relaterade problemen vara betydligt mindre. Även om aktiv 3D idag är den dominerande tekniken är vår gissning att det om 10 år kommer att vara passiv 3D som dominerar.

Många nya filmer spelas in i 3D med 3D-kameror vilket kan kallas ”äkta” 3D. Många TV-modeller som stöder 3D kan dock också konvertera vanligt 2D-material till 3D i realtid. Denna typ av 3D kallas därför virtuell 3D. Än så länge är virtuell TV inte speciellt imponerande ens på de allra bästa av 3D-TV-apparater, då konverterat 2D-innehåll inte får samma djup som ”äkta” 3D-innehåll. Teknikutvecklingen går dock hela tiden framåt i en alltmer rasande fart, så förhoppningsvis kommer virtuell 3D att bli betydligt bättre inom en inte alltför avlägsen framtid.

En TV:s olika anslutningsmöjligheter är kanske inte det första man tänker på när man ska köpa TV. För många blir tyvärr anslutningsmöjligheternas vikt uppenbar först när man inser att den TV man köpt inte har den anslutning man behöver eller inte har tillräckligt många ingångar av anslutningstypen. Som väl är, så är nya teve ofta generöst bestyckade med en rad olika anslutningsportar, varför detta inte längre är det problem det en gång var. Samtidigt ska man vara noga med att se efter så att den TV man funderar på att köpa har de anslutningsmöjligheter man tror sig behöva. Inte bara i dagsläget, utan även ett antal år in i framtiden.

Det finns en mängd olika möjliga anslutningar en TV kan ha och vi har därför nedan listat de vanligaste och viktigaste typerna av anslutningarna samt kortfattad information om dem.

D-sub (eller D-subminiatyr) är en idag föråldrad teknik för dataöverföring. Denna typ av anslutning var förr vanlig mellan en dator och exempelvis en skrivare men då tekniken har så låg bandbredd är den idag av mycket begränsad nytta. När denna typ av kontakt först introducerades var den korrekta beteckningen "subminiatyrkontakt". Numera är de bland de största kontakterna som finns. Den minst sällsynta D-sub-anslutningen idag är troligen RS-232C och det är därför denna man ibland kan finna på vissa TV-apparater.

DLNA är en teknikstandard vars syfte är att möjliggöra enkel delning av multimedia såsom musik, foton och videos mellan olika hemelektronik-enheter. För att två hemelektronik-enheter ska kunna kommunicera via DLNA krävs det att båda stöder tekniken. I TV-sammanhang används DLNA idag mest för trådlös kommunikation med exempelvis datorer, NAS-servrar, kameror och mobiltelefoner. En DLNA-crtifierad enhet känns igen på DLNA-logon som normalt finns på kartongen till enheten eller på ett klistermärke som ibland sitter på TV:n när den levereras.

DVI är en teknik för att överföra digitala bildsignaler och är därför lik HDMI-tekniken. Till skillnad från HDMI kan DVI dock inte transportera något ljud. DVI-anslutningar var viktigare förr innan exempelvis datorer hade HDMI-portar och har därför i mångt och mycket spelat ut sin roll. Därför är en DVI-anslutning oftast inte längre nödvändig på en TV.

Ethernet är traditionellt förknippat med datorer där den används för att koppla ihop datorn till lokala nätverk och Internet. Då TV:ar numera också de allt oftare behöver åtkomst till Internet för att man ska kunna nyttja hela deras funktionalitet har det även blivit allt vanligt med inbyggda Ethernet-anslutningar på TV:n.

Denna anslutning är den klart viktigaste typen av anslutning på formligen alla moderna TV. HDMI är den digitala arvtagaren till den analoga, en gång så dominerande SCART-anslutningen. Både bild och ljud kan transporteras via HDMI och andra apparater med vilka man kopplar ihop en TV, såsom DVD-spelare, Blu-Ray-spelare, förstärkare eller spelkonsol stöder HDMI. Ifall man har flera apparater att koppla till sin TV till (vilket ofta är fallet i en hemmabioanläggning) behövs det en HDMI-anslutning för varje apparat. Detta gör att en välutrustad TV bör ha minst 2 stycken HDMI-anslutningar, helst 4 stycken eller fler.

Komponent (eller Y/Pb/Pr som den också kallas) är en analog anslutning som överför video. Komponent och VGA är lika på så sätt att de båda kan föra över även HD-video analogt. Man kan därför säga att komponent är ett alternativ vill VGA.

komposit är en gammal analog teknik som kan föra över såväl bild som ljud. På grund av att TV-apparater förr var små och (jämfört med idag) visade dålig bild

 behövde kompositvideo inte ha speciellt hög bandbredd för att bildkvaliteten skulle duga. Komposit Med dagens stora, 

högupplösta TV kommer därför kompositvideo tillkorta och tekniken ger förmodligen den sämsta bildkvaliteten av de tillgängliga anslutningar 

som finns på moderna TV. För att öka bandbredden, och därmed bild och ljudkvaliteten, kan man överföra kompositvideo med hjälp av så kallade RCA-kablar. Detta höjer kvaliteten något men är fortfarande långt från tillräcklig för att kunna ge en bra bild på en modern TV. RCA-kablarna kan dock duga bra för att föra över vanligt stereoljud till exempelvis en förstärkare.

Minneskort förknippas kanske främst med digitalkameror, mobiltelefoner etc. där de används för att lagra bilder, musik osv. Sedan ett antal år tillbaka har också de flesta TV-apparater anslutningar för minneskort. Vanligast är då att TV:n har en slot för ett SD-kort av standardformat. Det förekommer även att TV:n har anslutningar för ytterligare typer av minneskort. Exempelvis har Sonys Tv:ar stöd för Sonys eget minneskort-format Memory Stick. Vanligaste bruket av minneskort i en TV är förmodligen att visa bilder på TV:n. Detta kan vara praktiskt ifall man har bilder i sin digitalkamera som man vill visa på en större display än kamerans eller datorns.

VGA är föregångaren till DVI och en analog version av denna. Likt DVI har VGA-anslutningen i stort sett spelat ut sin roll och är därför i regel inte längre nödvändig.

SCART var den helt dominerande överföringstekniken på tjock-TV:ns tid, åtminstone i Europa. SCART för analogt över både ljud och bild men klarar inte av högupplöst video. Om man kopplar in sin nya HDTV med en gammal SCART-kabel (vilket är vanligare än många tror) går man miste om möjligheten att visa högupplöst video (HD-video) på sin TV.

TV-apparater med in inbyggd digital-TV-mottagare har i regel en lite skåra för detta.

USB är ett gränssnitt för dataöverföring och en teknik som de flesta idag är bekanta med. Inte minst genom de så populära USB-minnena. Men en USB-anslutning på TV:n kan man exempelvis koppla in en extern hårddisk för att spela upp bild, film och ljud från den. Detta gör USB-anslutningen till ett viktigt komplement till den trådlösa DNLA-anslutningen. Den kanske viktigaste fördelen med USB framför DNLA är USB-teknikens mycket större bandbredd, som klarar av att strömma även mycket tunga multimedia-filer såsom högupplöst video.

Med betraktningsvinkel menas med från vilken vinkel en tittare kan se på TV:n utan att bilden blir dålig. Detta var ett större problem förr då många LCD-TV-apparater hade en mycket snäv betraktarvinkel. Detta innebar att man var tvungen att sitta mitt framför TV:n eller åtminstone nära denna vinkel för att bilden skulle se bra ut. Med LED-tevens införande har detta problem blivit mycket mindre då LED-TV-tekniken möjliggör ett mycket vidare betraktningsvinkel. Betraktningsvinkeln är dock i regel fortfarande märkbart sämre på LED-teveapparater än på plasma-teveapparater då plasma-tekniken ger utmärka betraktningsvinklar. Det är också stor inbördes skillnad mellan olika typer av LED-TV beroende på vilken typ av panel som används. IPS-paneler tillåter nämligen en vidare betraktningsvinkel än VA-paneler. Detta då färgen inte degenererar på IPS-paneler, såsom den gör på VA-paneler vid vida betraktningsvinklar.

Bildfrekvensen innebär antalet gånger TV:n blinkar per sekund och anges i storheten Hertz (Hz). All video består av en serie stillbilder som visas i snabb takt efter varandra. Effekten blir att ögat uppfattar alla dessa stillbilder som en rörlig bild. För vanlig film är standard-bildfrekvensen 24 bilder/sekund, dvs. 24 Hz. Denna relativt låga bildfrekvens skulle dock uppfattas flimrig på en TV och moderna TV-apparater har idag därför en bildfrekvens på minst 100 Hz. Detta innebär att den flimmer-problematik som fanns förr i tiden i praktiken inte längre finns med moderna TV-apparater.

Samtidigt kan det finnas anledning att ha en bildfrekvens som är ännu högre än 100 Hz. En högre bildfrekvens gör nämligen att bilden ”flyter på” bättre, speciellt i ryckiga scener med snabb rörelse. Detta åstadkommer teven genom så kallad interpolation, vilken innebär att den skapar egna bilder som den stoppar in mellan de existerande 24 bilderna/sekund. Generellt kan man säga att ju högre bildfrekvens desto bättre.

I och med 3D-tevens intåg har kraven på bildfrekvens ökat ytterligare, åtminstone för modeller som använder sig av så kallad aktiv 3D. Aktiv 3D fungerar nämligen så att teven synkroniseras med de aktiva 3D-glasögonen och visar höger och vänster öga en bild om vartannat. Detta innebär i praktiken att tevens bildfrekvens halveras när den visar aktiv 3D. Har teven en bildfrekvens på 100 bilder/sekund (Hz) kommer den att visa högra ögat 50 bilder och vänstra ögat 50 bilder, vilket innebär att teven under 3D-visning bara har en uppfattad bildfrekvens på 50 Hz. Detta gör att en 3D-TV som använder sig av aktiv 3D-teknik bör ha en bildfrekvens på minst 200 Hz. Helst hela 400 Hz.

Även om en TV har kapaciteten att visa en mycket god bild är det tyvärr mycket vanligt att de förvalda inställningar TV:n är inställd på vid leverans inte ger den bästa möjliga bilden. Detta gör att den verklige entusiasten själv fininställer sin TV efter leverans, så att den har bästa möjliga inställningar för just det rum TV:n ska användas i. Ett ofta utmärkt sätt för den mindre kunniga TV-tittaren är att välja någon av de förprogrammerade bildinställningar som i regel idag finns på en TV. När så är möjligt försöker vi därför alltid ange vilka förprogrammerade bildinställningar vi kan rekommendera, för att man ska ut det mest av bilden på sin TV.

De två bildtekniker som idag fullständigt dominerar TV-marknaden är LCD och Plasma. LED är en variant av LCD och alltså ingen tredje separat bildteknik, vilket är ett vanligt missförstånd. LCD och Plasma har både ett flertal fördelar och nackdelar vilket gör dem mest bästa för lite olika ändamål.

Som LCD-teknikens största styrkor brukar man ange en relativt låg vikt, låg energikonsumtion, starkt ljusstyrka (egentligen luminans) och en obegränsad teoretisk upplösning. Till teknikens mer kända svagheter hör en begränsad betraktarvinkel, så kallad bakljusblödning (vilket ger en sämre svärta), rörelseoskärpa och lång responstid.

Plasma-teknikens största styrkor anses vara en mycket hög kontrast med utmärkt svärta och färgåtergivning, obefintlig förvrängning av färg, mättnad och klarhet, bra responstid och utmärkt betraktarvinkel. Svagheterna anses främst vara en relativt hög vikt, hög energikonsumtion, svagare luminans, skärm-reflektion samt stora pixlar som gör att en hög upplösning också kräver en stor skärm.

LCD-TV utrustade med LED-teknik kallas oftast bara LED-TV och de har de senaste åren kommit att dominera TV-marknaden. Detta har gjort att de flesta platt-TV som idag säljs är just LED-TV-apparater. Jämfört med traditionella LCD-TV utan LED-teknik har LED-TV flera fördelar. De kan göras extremt tunna, ofta bara några få centimeter i tjocklek. De förbrukar mindre energi än vanliga LCD-TV vilket för dem mycket energieffektiva. Dessutom är de ljusstarkare med mycket hög luminans, vilket gör dem lämpade för ljusa miljöer.

LED-TV är perfekta som allt-i-ett-TV, vilket troligen ligger bakom mycket av deras framgång. Att de dessutom ser exklusiva ut med sin mycket smala design har säkerligen också spelat en viss roll. Ytterligare en faktor bakom LED-TV:s framgång är troligen också dess starka ljusstyrka (det vill säga höga luminans) vilken har som effekt att den gör sig mycket bra i teknik-varuhusens starkt upplysta butikslokaler. I denna artificiella miljö, som på intet sätt liknar en normal hemmamiljö, ser LED-skärmen mycket bättre ut än mindre ljusstarka modeller av LCD eller plasma-typ.

För de flesta riktigt renläriga hemmabio-entusiaster med tillräcklig budget är det däremot fortfarande plasma-TV som gäller. Detta beror på att en plasma-TV av toppmodell i en mörk miljö ger en överlägsen bildkvalitet. Samtidigt kostar den ofta uppåt 50 000 kr, ett pris som helt enkelt är utom räckhåll för de flesta.

LED-teveapparater använder sig numera oftast av VA- eller IPS-paneler. IPS-panelen är den dyraste av de två och är därför vanligare på lyxigare TV-modeller. Samtidigt ger IPS-panelen även en högre bildkvalitet och tillåter en vidare batraktningsvinkel.

En TV:s design är faktiskt en viktig faktor för många. Markanta skillnader i TV-apparaternas utseende var vanligare för, under tjock-TV:n epok. Vem minns till exempel inte alla dessa TV-apparater med ett trä-skal? Idag är TV-marknaden däremot mer likriktad och skillnaderna i design är inte längre lika påtagliga. Detta beror inte bara på att tv:arna blivit platta, utan även på att skärm-listerna blivit så smala att det mest är skärmen som syns. Enligt vår mening har moderna platt-TV generellt en smakfull och stilren design att den genomsnittliga konsumenten inte behöver tänka så mycket på denna egenskap när man ska köpa ny TV.

DVB: Det finns olika typer av digital-mottagare som används för olika typer av mottagning. Normalt talar man om typerna DVB-C, DVB-S och DVB-T där DVB står för ”Digital Video Broadcasting”. DVB-C används till digital kabel-TV, DVB-S till digitala satellitsändningar och DVB-T till marksänd digital-TV. DVB-S2 och DVB-T2 är andra generationen DVB för marksänd och satellitsänd digital-TV.

CA: För att dekryptera krypterade TV-kanaler används ofta en så kallad CAM (Conditional Access Module)

 eller CA-modul, i vilken programkortet sitter. CA-modulen sätts sedan in i TV:n om den kan ta emot dessa.

CI: CI (Common Interface) är ett slags kopieringsskydd som verkar mellan CA-modulen och TV:n. Tekniken kallas ibland även DVB-CI och CI+ är den senaste generationen av denna teknik. För att en man ska kunna titta på sändningar som är kodade med CI+ behövs alltså (förutom ett programkort och en CA-modul) en TV som stöder denna teknik

För att generera en bild vars färger är så nära originalet som möjligt ska en TV kunna visa så många färger som möjligt. Färgdjup är den term man i regel förknippar med detta. Färgdjupet anger hur många bitar data en TV använder för att representera färger. Ju fler bitar den använder, desto fler färger kan en skärm visa. Med ett färgdjup på 16 bitar kan en skärm visa 65 536 olika färger och med ett färgdjup på 24 bitar kan den visa hela 16 777 216, det vill säga nästan 17 miljoner olika färger!

Många tillverkare skryter med TV-apparater som visar ett färgdjup på så mycket som 32 bitar. Detta innebär dock inte att de kan visa fler färger, utan dessa extra bitar färgdjup används för att beskriva färgdjup. För att kunna visa ett tillräckligt stort färgdjup måste TV:n även ha en tillräckligt stark grafikprocessor och nog med minne för att orka med detta.

Gammakurvan är ett mått för att uttrycka mjukheten/hårdheten (på fackspråk kallat gradiationen) i en bild, till exempel den som visas på en TV-skärm. Anledningen till att man sysslar med gammajustering är för att man vill skala bort det ljus i en bild som det mänskliga ögat inte kan uppfatta eller som det är okänsligt för. Detta gör att man på bästa sätt använder datamängden i en video för att visa färger som människan faktiskt kan se.

Ifall gammavärdet i en bild är högt (uppåt 1.0) kallas den för hård vilket innebär att övergången mellan olika färgtoner blir grövre. Människans öga är bättre på att se skillnader i mörker och ljus än att se olika färgtoner, varför olika gammavärden längs gammakurvan syns bäst på ett svartvitt fotografi. Exempelbilden till höger visar hur olika gammavärden förändrar uppfattningen av en bild. Ju lägre gammavärde, desto mer nyanserad blir bilden. Samtidigt blir den också ljusare vilket ger en sämre svärta.

Förmågan hos en TV att kunna skapa bra gammavärden påverkar därför starkt hur bra bilden blir. På digitala skärmar som TV-apparater finns ofta någon typ av gammajustering där man kan variera hur hård eller mjuk bild man vill ha.

En TV:s kontrast är ofta krånglig och svår att jämföra med en annan TV:s kontrast. Detta beror inte minst på att det inte finns något officiellt standardsätt att mäta kontrasten. Därför skiljer sig olika tillverkares sätt att mäta kontrasten, vilket gör två TV-apparaters teoretiska kontrast svåra att jämföra. Kontrasten är också beroende på ljusförhållandena där man tittar på TV:n.

De ideala förhållandena för att få en så bra kontrast som möjligt är i ett becksvart rum, vilket man ofta kommer nära i en biosalong och i ett välbyggt hemmabiorum. Under normala förhållanden är det dock inte becksvart där TV:s ses utan det finns ofta lampor, ljus utifrån och ljusa väggar på vilka ljuset reflekteras. Detta ljus stör likt brus på en radiokanal ut det ljus TV:n sänder ut och gör att tittaren inte ser en lika bra bild (och kontrast). I vilken grad störande ljus faktiskt försämrar bildkvaliteten är mycket beroende på hur starkt TV:n lyser. Ju starkare TV:n ljus är, desto bättre står den emot ”ljusföroreningar” från lampor, solen etc. Samtidigt får då inte väggarna reflektera för mycket av TV:ns eget ljus.

När tillverkarna ska uppge kontrasten på en TV-apparat anges denna ofta i så kallad dynamisk kontrast. Det som skiljer dynamisk kontrast från ”vanlig” statisk kontrast är att bilden är stilla (det vill säga statisk) vid statisk kontrast och att den rör sig vid dynamisk kontrast. När man ska bedöma en skärms kontrast är det därför viktigt att ta hänsyn till både den statiska och den dynamiska kontrasten. Den dynamiska kontrasten brukar få ett mycket högre värde än den statiska kontrasten och därför använder många tillverkare enbart denna kontrast i marknadsföringen, trots att det är inkomplett information. Detta gäller speciellt för LCD-skärmar (vilket inkluderar LED-skärmar) som ofta ges en väldigt hög teoretisk dynamisk kontrast. Som ett exempel ger en plasma-skärm med en statisk kontrast på ”bara” 2 000 000:1 en bild med klart bättre kontrast än en LCD-skärm som har hela 30 000 000:1 i dynamisk kontrast men ”bara” och 10 000:1 i statisk kontrast

Även om alltfler numera använder externa ljudkällor såsom hemmabiosystem istället för tevens högtalare är det fortfarande väldigt många som låter tevens högtalare göra jobbet. Därför är en teves ljudkvalitet fortfarande viktig för många. Tyvärr har de senaste årens ökande efterfrågan av allt smalare kantlister på TV-apparaterna gjort att tillverkarna tvingats flytta högtalarna från skärmens sidor till andra ställen på teven. Detta innebär alltså att ljudkvaliteten fått stryka på foten för estetiken. Något vi tycker är synd. En motreaktion till denna trend är Sonys nya flaggskeppsmodell Sony KD-84X9005, där man medveten gett fronthögtalarna en revansch på ett snyggt och smakfullt sätt.

När man talar om en TV:s ljusstyrka menar man i regel egentligen dess luminans. Luminansen är mängden ljus som avges från en specifik yta, i det här fallet TV-skärmen. Den mäts i ljusstyrka per kvadratmeter och anges i enheten candela per kvadratmeter (cd/m2). Ljusstyrkan är alltså hur starkt TV:n lyser och ju högre ljusstyrka/luminans desto bättre. Nästintill alla TV-apparater har idag en tillräckligt hög ljusstyrka/luminans för att bilden ska synas bra, så länge det är någorlunda mörkt där TV:n står. I ljusare miljöer, t.ex. i rum med stark belysning eller mycket sol behöver dock ljusstyrkan/luminansen vara extra stark. Starkast ljusstyrka/luminans har LCD-TV medan plasma-TV har en något svagare ljusstyrka.

Många nya TV har en inbyggd mediaspelare med vilken man kan spela upp bild och ljud. Det vanligaste användningsområdet för inbyggda mediaspelare är troligen uppspelning av video. Det rör sig då ofta av filmer nedladdade på fil från Internet. Problemet med denna typ av video-filer är att de till skillnad från köpta DVD- och Blu-Ray-skivor ofta innehåller bild och ljud som inte är av standardformat. Detta gör att en bra TV:s mediaspelare måste kunna läsa väldigt dessa olika typer av bild- och ljudfiler. Man säger då att mediaspelaren är kompatibel med en typ av fil.

För att göra problematiken med formatkompatibilitet ännu mer komplicerad skiljer man på en video-fils container och dess decoder. En container kan liknas vid det vi är vana att förknippa med ordet container med, nämligen en behållare i vilken man förvarar olika saker. Video-filens namn slutar med namnet på dess container. Vanliga containerformat är .avi, .mkv, .mp4, .vob och .wmv. Om vi för jämförelsens skull tänker oss en container fullpackad med kartonger, så ligger videons bilder och ljud nedpackade i dessa kartonger. Det är för att öppna dessa kartonger, plocka ut och sätta ihop bilderna och ljudet som man behöver en decoder. Vanliga decodrar är DivX, Xvid, h.264, mpeg, VC1 och Wmv9.

Även om nya TV-modellers inbyggda mediaspelare hela tiden stöder alltfler containrar och decodrar, är det tyvärr fortfarande vanligt att mediaspelaren faller till föga. Detta får till följd att videon inte kan visas som den ska. Det är t.ex. vanligt att filmens bild går att spela upp, men inte dess ljud, speciellt DTS-ljud. På samma sätt är det ofta som ljudet fungerar men inte bilden, vilket ger en svart skärm.

Tevens responstid är en ofta angiven parameter av tillverkarna. Med responstid menas den tid det tar för en bildpixel på skärmen att gå från ett värde till ett annat och sedan tillbaka igen. Är responstiden inte tillräckligt kort drabbas bilden av rörelseoskärpa, speciellt vid snabba rörelser i en video. Responstiden är främst ett problem för LCD-skärmar, men är mindre idag gentemot vad den tidigare var. Plasma-TV och bildrörs-TV (dvs. tjock-TV) har i regel en utmärkt responstid.

Med rörelseskärpa menas en TV:s förmåga att behålla skärpan även när det sker mycket rörelse i bilden. Ju snabbare rörelser som sker i videon, desto fler bilder måste TV:n visa för att filmen inte ska bli suddig. Om en rörelse sker tillräckligt snabbt och bildfrekvensen i det innehåll som visas inte är tillräckligt hög, måste TV:n generera nya bilder mellan de existerande bilderna. Annars riskerar video-innehållet att uppfattas som ryckigt, vilket är en form av rörelseoskärpa.

Att generera nya bilder mellan existerande bilder kallas interpolation och för att resultatet ska bli riktigt bra krävs att TV:n är utrustad med en tillräckligt stark grafikprocessor. Ifall TV:n inte hinner med att generera tillräckligt många bilder med tillfredsställande skärpa blir de delar av bilden som rör sig för snabbt suddiga. Även denna suddighet är en form av rörelseoskärpa. En vanlig bieffekt av interpolation är den så kallade ”hemvideo”-effekten som ger intrycket av att filmen är en billigare inspelning filmad med hem-videokamera. Denna för många störande effekt var främst ett problem på LCD-TV förr i tiden men förekommer fortfarande. Plasma-TV har i regel en mycket god interpolation och rörelseskärpa.

Platt-TV (både plasma och LCD (inklusive LED) har digitala bildskärmar med en fast upplösning. Detta innebär att antalet pixlar som bildskärmen rent fysiskt kan visa är oföränderligt. Olika filmer och TV-sändningar har dock olika upplösning som ofta antingen är högre eller lägre än TV-skärmens upplösning. Detta innebär att TV:n för att kunna visa dessa bildsignaler måste omvandla dem till rätt upplösning. Detta kallas att skala om bilden och görs av TV-apparatens elektronik. Olika TV är dock olika bra på att skala om bilden vilket gör att de får olika bra bildkvalitet. Om ingen skalning sker motsvarar en pixel i den inkommande bildsignalen av en pixel på TV:n. Detta kallas 1:1-pixelmappning och då ingen skalning behövs finns ingen risk för förvrängning av bilden. Hur bra skalning en TV än har är därför 1:1-pixelmappning alltid att föredra om det är möjligt.

Med skärm menar vi den glasyta, det vill säga den glasskärm som skyddar TV:s elektronik från smuts, stötar med mera. En ren, jämn och blank glasyta blänker vilket i de flesta sammanhang är positivt. Så är emellertid inte fallet när det gäller TV-skärmar. Reflektioner från en skärm kan nämligen störa TV-tittaren, då det starka ljuset från reflektionen bländar och stör ut ljuset som TV:n sänder, vilket medför att man inte ser vad som visas på teven. På grund av denna problematik försöker tillverkarna skapa skärmar som reflekterar oönskat ljus så lite som möjligt. Detta är varken lätt eller billigt. Vissa tillverkare har mer reflektionsproblem med sina TV-skärmar än andra, men reflektionsproblemen skiftar även mellan olika modeller. Ofta reflekterar billigare skärmar lättare oönskat ljus än dyrare men detta är långt ifrån alltid fallet.

Ju större en glasruta är, desto starkare måste den vara för att inte kollapsa under sin egen vikt. Då TV-skärmarna ständigt blir allt större innebär detta att även glasen måste vara starkare. En väldigt stark typ av glas är så kallat Gorilla-glas, som först började användas på iPhone men nu även kommit att användas med TV-apparater. Även om teven är utrustad med exempelvis Gorilla-glas är det fortfarande viktigt att vara försiktig när man flyttar den, speciellt ifall skärmen är större än 40 tum. En platt-TV ska alltid flyttas upprätt. Man ska med andra ord inte lägga den ner då detta ökar belastningen på skärmen och risken för att den spricker då ökar kraftigt. Tänk speciellt på detta vid transport av stora TV-apparater, såsom vid en flytt, då det kan vara frestande att bara pressa in TV:n i bakluckan på en bil. Har man en stor, dyr TV är det då klokare att frakta den ståendes upprätt på en vagn. Helst instoppad i sin original-kartong.

En av de senaste trenderna i tv-branschen är de så kallade smart-tv:arna, vilka är utrustade med funktionalitet som ska göra dem ”smarta”. Det är nära till hands att dra paralleller med mobiltelefon-branschen i vilken så kallade smartphones (det vill säga smarta mobiltelefoner) snabbt blivit enormt populära. Liknelsen är inte heller irrelevant då det förmodligen är mobiltelefonernas utveckling mot ”smarta” produkter som tv-branschen tror sig stå inför.

Tanken är alltså att man ska kunna interagera med sin TV på en helt ny nivå. Det kan till exempel handla om att man med gester eller tal ger TV:n kommandon istället för med fjärrkontrollen. Fjärrkontrollen ska dock inte skrotas, utan även denna får en uppryckning i form av pekplattor eller möjligheten att (genom en app) använda sin smartphone som fjärrkontroll. Smartphonen ska inte bara användas för att byta kanal, den ska helst helt slutas samman med TV:n, och erbjuda möjligheter som att snabbt skicka webbplatser till och från mobilen.

Men främst är det möjligen tänkt att man ska börja använda sin smart-TV för sociala aktiviteter som att dela videor, foton eller webbsidor med vänner, chatta, twittra eller använda sociala nätverk som Facebook.

För att konsumenterna ska utnyttja alla dessa nya funktioner i sin smart-TV, är det helt avgörande att det kan ske enkelt och smidigt. Därför har det blivit mycket viktigt att TV:n har ett tillräckligt bra användargränssnitt. En TV:s användargränssnitt är den länk som gör att användaren och TV:n kan interagera. Användargränssnittet kan lite förenklat sägas vara det man ser på skärmen på sin TV, till exempel olika typer av menyer (såsom kanalinställningen) samt appar (till exempel text-TV). Ett riktigt bra användargränssnitt gör det lätt för användaren att använda TV:n, även om man inte är van vid datorer. Användargränssnittet blir alltså extra viktigt när användaren förväntas använda TV:n till annat än bara den mest grundläggande funktionaliteten, såsom att stänga på & av TV:n, höja & sänka volymen eller byta kanal. Har en smart-TV inte ett tillräckligt inbjudande och lättanvänt användargränssnitt, kommer konsumenten inte att använda funktionerna och smart-TV:n upplevs inte speciellt smart.

Tillverkarna har kommit olika långt i utvecklingen av gränssnitten för sina Smart-TV. I nuläget har Samsung, Sony och Panasonic troligen de bästa användargränssnitten medan LG, Philips, Sharp och Toshiba alla ligger en bit efter denna ledartrio i utvecklingen.

App är en förkortning för Applikation vilket är ett annat ord för datorprogram. En app är alltså ett litet datorprogram som ofta har ett väldigt specifikt syfte, till exempel att visa det lokala vädret. Appar associeras idag kanske främst med mobiltelefoner men finns numera även på många TV, så kallade Smart TV:s. Likt appar blivit allt populärare på mobiltelefoner kommer troligtvis appar inom en snar framtid även att användas alltmer även på våra TV-apparater. Exempel på vad TV-appar kan användas till är att strömma videoinnehåll från Internet, t.ex. Youtube eller en TV-kanals programutbud. Andra vanliga typer av appar är sociala appar, som gör att användaren kan använda Facebook, Twitter eller Skype via sin TV. Den äldsta och förmodligen mest kända TV-appen är text-TV som även de mest teknikfientliga gamla gubbar brukar förstå nyttan med.

När det gäller TV så spelar storleken verkligen roll. Dels vad gäller pris men även vilket ändamålet för TV:n är. Generellt gäller fortfarande den gamla tumregeln att ju större en TV är, desto mer kostar den. Däremot gäller detta främst mellan olika modeller i samma kategori, exempelvis olika storlekar av en grundmodell. En stor TV av ett billigare märke med en billigare teknik kan mycket väl vara billigare än en mindre TV av ett dyrare märke med en dyrare teknik.

Även om större TV-apparater generellt är dyrare än mindre, har medel-TV:n vuxit ordentligt de senaste åren. För några år sedan var en TV på 46 tum riktigt stor och dyr medan samma storlek idag är medelstorlek och kan fås fantastiskt mycket billigare.

Dagens TV kommer i ett begränsat antal olika storlekar. Den minsta standardstorleken är idag 26 tum. Sedan kommer storlekarna 32, 42, 46, 52, 55, 60, 70 och 80 där en 80-tums-skärm är över otroliga 2 meter i diameter.

Svarstid uttrycker den latens (ofta används engelskans input lag eller display lag), det vill säga tidsfördröjningen från att TV:n får ett kommando tills kommandot blivit utfört. Ju längre svarstid en TV har, desto längre tar det från att man ger en order (input) till att skärmen visar resultatet av den ordern. Hur lång svarstid en TV har beror dels på hur lång responstiden är, dels hur lång tid signalbehandlingen av bilden tar. Svarstid är en mycket bättre indikator på en TV:s egentliga reaktionstid än vad responstiden är. Detta då den senare inte tar hänsyn till att även signalbehandling tar tid. Exempel på signalbehandling är olika typer av avancerade kopieringsskydd (exempelvis HDCP eller DRM), omskalning (listad nedan), analog-till-digital-konvertering etc.

TV-tillverkarna anger i regel inte svarstiden, utan endast responstiden. Detta beror troligen till stor del på att det finns en trend mot ökad svarstid, till skillnad från responstiden som blir allt kortare. Att svarstiden ökar beror på att nya TV-modeller gör alltmer signalbehandling, vilket konsumerar tid. Även om det bara handlar om en fördröjning på tusendelar av en sekund, kan detta göra skillnad för vissa användare. Främst handlar detta om gamers vilka spelar TV-spel som PS3 eller Wii på sin TV. För dessa är svarstiden viktig då det i många spel är viktigt att reagera snabbt på vad som händer i spelet. Ju längre svarstiden är, desto längre blir också spelarens reaktionstid vilket resulterar i en sämre reaktionsförmåga.

En skärms upplösning anger hur många pixlar den kan visa. Ju fler pixlar desto högre upplösning och (åtminstone teoretiskt) desto bättre bildskärpa. Innan högupplösta TV-apparater introducerades var upplösningen 704x576 pixlar på europeiska Tv:ar medan den på dagens högupplösta TV-skärmar antingen är 1920x1080 eller 1280x720 pixlar. Det finns alltså två typer av högupplösta TV-skärmar. Upplösningen på en TV med 1920x1080 pixlar har kommit att definieras som ”Full HD” medan upplösningen på en TV med 1280x720 pixlar har kommit att definieras som ”HD Ready”. Tv:ar med 1280x720 pixlar var mycket vanliga tills för bara ett par år sedan, då dessa var billigare att tillverka eftersom de hade färre pixlar. Då TV-skärmarna generellt var betydligt mindre för bara några år sedan, var det dessutom svårt att se någon skillnad mellan dessa två upplösningar. Vartefter den genomsnittliga skärmen vuxit från ca 32 tum till ca 46 tum har de större skärmarna gjort att det är lättare att se skillnad mellan dessa två upplösningar. Bland annat därför har skärmarna med 1280x720 pixlars upplösning kommit att fasats ut och numera har i stort sett alla TV som säljs 1920x1080 pixlars ”Full HD”.

En skärm med ”Full HD” har 1920x1080 pixlar vilket alltså blir 2 073 600 pixlar i totalt antal pixlar. Detta motsvarar ca 2,1 megapixlar för att använda en vanligare matematisk enhet. Jämfört med en modern kompaktkamera som kanske har 14 megapixlar är upplösningen på en högupplöst TV alltså relativ låg. Då en TV visar rörliga bilder blir denna relativt låga upplösning inte så märkbar. Faktum är att en fördubbling i upplösningen från dagens 2,1 megapixlar till 4,2 megapixlar inte skulle uppfattas vara dubbelt så detaljrik. Den upplevda förbättringen i detaljrikedom är nämligen exponentiellt avtagande vilket gör att ju högre upplösningen redan är, desto mer måste upplösningen ökas för att ögat ska märka någon skillnad. Detta gör att Full HD:s 2,1 megapixlar med största sannolikhet kommer att förbli standarden för högupplösta TV ett bra tag framöver.

Det finns en mängd olika märken på TV-marknaden men det är ett litet antal mycket stora varumärken som dominerar den. Dessa är i ungefärlig storleksordning Samsung, Sony, Sharp, LG, Panasonic och Philips. Traditionellt har de japanska företagen Sony, Sharp och Panasonic ofta tillverkat de allra bästa TV-apparaterna och så är fortfarande fallet.

Sedan ett antal år tillbaka har koreanska företag som LG och Samsung tagit stora marknadsandelar från japanerna. Koreanerna konkurrerade till en början främst med pris, med en lägre kvalitet på sina TV. På senare år har dock koreanerna, och då framförallt Samsung, blivit betydligt bättre på kvalitet samtidigt som de håller låga priser.

Daewoo var en mycket stor koreansk tillverkare av budget-TV i samma liga som LG och Samsung. Företaget gick under i Koreas ekonomiska kris i slutet av 90-talet vilket fick Daewoo-märket att snabbt försvinna från marknaden.

Grundig är en hemelektroniktillverkare som ursprungligen hade sitt säte i Tyskland, men numera ägs av turkiska Koç Holding. Det startades av Max Grundig. Företaget tillverkar allt från TV-apparater till hushållsmaskiner.

LG är en koreansk hemelektroniktillverkare som är känt för att hålla de lägsta priserna bland de stora varumärkena. Samtidigt håller deras produkter icke oväntat generellt en lägre kvalitet än de dyrare konkurrenterna. LG har dock likt Samsung på senare år blivit bättre beträffande kvalitet, samtidigt som man lyckats behålla sina mycket låga priser. Även om LG inte kommit i närheten av den kvalitetsförbättring som Samsung lyckats med, håller varumärket en betydligt högre kvalitetsstandard än för bara några år sedan och är för många priskänsliga konsumenter det självklara valet.

Panasonic är egentligen en av 4 hemelektroniktillverkare i företagskoncernen med samma namn (tidigare Matsushita). Systerföretagen är Technics, Sanyo, National. Panasonic anses vara den främsta tillverkaren av plasma-skärmar och är den enda stora tillverkaren som valt att satsa på plasma-tekniken istället för LED-tekniken. Panasonic tillverkar fortfarande LCD-TV, men det är på plasma-fronten man är marknadsledande.

Den japanska elektroniktillverkaren Pioneer var tidigare en stor aktör på TV-marknaden och utvecklade den idag mytomspunna plasma-TV:n Pioneer Kuro. Kuro betyder svart på japanska och Pioneers plasma-teknik gav Kuro-TV:n en tidigare oanad svärta. Även om Kuro fick ett mycket positivt mottagande av experter och entusiaster blev den tyvärr en ekonomisk flopp. Detta berodde på att Kuro-TV:s nydanande teknik var så dyr att inte tillräckligt många hade råd att köpa TV:n. Pioneer slutade efter detta att tillverka TV-apparater och sålde uppfinningarna bakom Kuro till konkurrenten Panasonic som idag använder dem i sina prisbelönta plasma-TV-modeller.

Holländska Philips är den enda icke-asiatiska tillverkare som fortfarande har en stark ställning på TV-marknaden. Philips tillverkar idag inte längre själva hårdvaran själv, utan köper in denna av andra tillverkare. Däremot bestämmer hur TV:n ska utrustas (ex. bildbehandlingsprocessors hastighet, antalet och mångfalden av anslutningar, skärmstorlek etc.). Dessutom står de bakom TV:s programvara, något som blir allt viktigare i en tid då TV-apparater blir allt smartare.

Samsung är ett koreanskt storföretag som har varit otroligt framgångsrika de senaste åren och varumärket är idag inte längre förknippat med billiga budget-produkter som knappt håller måttet. Nu är Samsung istället känt för att sälja högkvalitativa och nydanande succé-produkter, som mobiltelefonen Galaxy, men också LED-TV. Samsungs LED-TV har faktiskt blivit dominerande på TV-marknaden, mycket tack vare kombinationen hög prestanda, tillräckligt hög kvalitet och ett väldigt konkurrenskraftigt pris.

Sharp var länge ett ganska obskyrt varumärke i Europa, trots att företaget var välrenommerat och populärt i hemlandet Japan, samt länder som USA. Till exempel var det Sharp som uppfann LCD-TV:n redan 1988. Sharp satte också med sin epokgörande Aquos-serie en helt ny standard för högkvalitativa LCD-TV. Aquos blev därför den självklara favoriten hos japanska konsumenter, vilka troligen är de mest kräsna hemelektronik-konsumenterna i världen. Det är också med sin Aquos-serie som Sharp har blivit ett mer välkänt varumärke i Europa, åtminstone vad gäller LCD/LED-TV. Aquos-serien inkluderar fortfarande Sharps bästa TV-apparater och använder sig av Sharps unika teknik Quattron som enligt Sharp själva ger deras skärmar en bättre bild. Quattron-tekniken bygger på att TV:n med hjälp av en extra subpixelfärg (gul) ger en bättre bild än de tre vanliga färgerna röd, grön och blå. Sharp har den senaste tiden alltmer nischat sig på att sälja riktigt stora TV-skärmar till ett mycket lågt pris. Är man ute efter att få största möjliga skärm till lägsta möjliga pris, men fortfarande kräver en god bildkvalitet är Sharps Aquos-serie något att hålla utkik efter.

Sony var länge den odiskutabla mästaren i hemelektronik-branschen med banbrytande produkter som Walkman, Playstation och Handycam. Sony missade dock i början av 2000-talet att förutse platt-TV:ns stora genombrott, vilket lämnade plats för konkurrenter som Panasonic och Sharp att ta marknadsandelar på TV-marknaden. Även om Sony sedan dess kommit igen och blivit utomordentligt bra på platt-TV har man haft svårt att återta de förlorade marknadsandelarna. Detta beror inte bara på att Panasonic och Sharp också lärt sig att göra utmärkta platt-TV. Sony har också tappat många kunder till Samsung, som lyckats höja kvalitén på sina LCD-TV samtidigt som de generellt håller lägre priser än japanska tillverkare.

Även om de förr så totaldominerande japanska premium-märkena har fått stå tillbaka för de koreanska utmanarna är de på intet sätt utslagna. Den stenhårda prispressen från koreanerna har dock lett till att Sony, Panasonic och Sharp tvingats sänka sina priser, utan att tumma på sina produkters mycket höga kvalitet. Detta innebär att man som konsument idag kan köpa oerhört prisvärda TV också från dessa premium-märken.

En LCD-skärm lyses upp bakifrån och LCD:n blockerar sedan ut det ljus som inte behövs för att skärmen ska kunna visa en bild. När TV:n ska visa en mörk scen och den inte lyckas blockera ut allt ljus uppstår så kallad ”bakgrundsblödning”, på engelska kallat ”backlight bleeding” eller ”clouding”. Nästintill alla LCD-TV lider mer eller mindre av denna defekt men på en tillräckligt bra LCD-TV är ”blödningen” så liten att ett otränat öga inte uppfattar den.

Crosstalk är en defekt som uppstår på en 3D-TV när bilderna för vänster och höger öga överlappar varandra. Crosstalk är egentligen en speciell form av ghosting som bara uppstår när en TV ska visa 3D.

Hemvideoeffekt (även känt som såpoperaeffekt) är en bieffekt av så kallad judder-justering vilken gör att ögat uppfattar en ökad bildfrekvens Denna effekt anser många vara störande då den för dem förstör ”biokänslan” i en film. På grund av detta ger moderna TV-apparater i regel möjlighet att avaktivera judder-justeringen.

Ifall en stillbild visas på en plasma-TV under väldigt lång tid (till exempel som en meny på en lunchrestaurang) kan denna bild "brännas" in permanent på skärmen. Detta kallas permanent inbränning eller bara inbränning och beror på att olika partier av bildytan används i olika omfattning och därför åldras olika snabbt. De mest använda partierna åldras mest och blir därmed ljussvagare vilket ger det ”inbrända” intrycket.

Minneseffekt är en mildare form av inbränning som inte är permanent utan försvinner när en ny rörlig bild visas.

Denna effekt (eng. screen-door effect) drabbar främst mindre plasma-skärmar och innebär att man ser ett vagt rutnät över hela skärmen och den har fått sitt namn då den påminner om att titta genom ett myggnät. Myggnätseffekten beror på att man kan se de enskilda pixlarna, som på plasmaskärmar är förhållandevis stora. Denna effekt är dock i regel bara synlig på skärmar mindre än 50 tum och blir på sätt mindre relevant då skärmar växer och allt oftare är större än 50 tum.

Rörelseoskärpa kan ta sig olika uttryck och de två vanligaste är så kallad Ghosting och Judder

Ghosting: Ghosting innebär att en skräm inte slutar visa en bild som inte längre ska visas, varför den ligger kvar över den nya bilden. Uttrycket kommer av engelskans ghost (spöke) då effekten påminner om ett spöke.

Judder: Judder (även kallat pulldown) uppstår då bildfrekvensen på videokällan och TV:n inte är densamma. Detta kan göra att TV-apparater med PAL hackar lite. För att motverka detta tillämpas så kallad interpolation. Detta innebär att TV:n genererar nya bilder som stoppas in mellan de befintliga bilderna, för att motverka hacken.

När video med standardupplösningen SD (Standard Definition) visas på en HD-TV skalas den i regel upp vilket innebär att TV

Dynamisk kontrast: Skillnaden i ljusstyrka mellan den ljusaste och den mörkaste färgen som TV:n kan visa över tiden (dvs. inte samtidigt). Dynamisk kontrast används för rörliga bilder och får ofta ett mycket högt teoretiskt värde på LED-TV:s, varför tillverkare ofta framhäver det.

Fast upplösning (native resolution): Den fasta upplösning en LCD-skärm har. På en LCD-skärm kan inte upplösningen ändras för att passa en inkommande videosignal med annan upplösning. I stället måste LCD-TV:n konvertera om videosignalen för att den ska få samma upplösning som LCD-TV:n.

HD: HD står för High Definition vilket fritt översatt från engelska till svenska blir ”hög upplösning”. Gällande standard säger att HD-video antingen ska vara 720x1080 eller 1080x1920 pixlar, där talet till vänster om multiplikations-tecknet är antalet vertikala rader med pixlar och talet till höger om multiplikations-tecknet är antalet horisontella rader. En upplösning på 720x1080 pixlar kallas ”HD-Ready” vilket blir 0,7776 megapixlar medan en upplösning på 1080x1920 pixlar kallas ”Full HD” vilket blir 2,0736 megapixlar. Detta är att jämföra med en modern stillbildskamera som kan ha en bildupplösning på uppåt 20 megapixlar, vilket alltså är tio gånger så högupplöst som "Full HD"-video.

Input lag: Den tid det tar från att man trycker på exempelvis en knapp på fjärrkontrollen till dess att TV-skärmen reagerar.

Luminans: Mängden ljus som avges från en specifik yta. Mäts i ljusstyrka per kvadratmeter och anges i enheten candela per kvadratmeter (cd/m2).

Statisk kontrast: Skillnaden i ljusstyrka mellan den ljusaste och den mörkaste färgen som TV:n kan visa i ett givet ögonblick. Statisk kontrast är den bästa indikatorn för hur bra kontrasten egentligen är.

LG SM9800PLA (65-tummaren 65SM9800 testad här) är LG:s toppmodell inom Nanocell-skärmar för 2019. Nanocell är en teknik liknande den Samsung kör på i sina Qled-skärmar, vilket ska ge en extra stuns i färgåtergivningen gentemot vanliga LED-skärmar.

Det är just färgåtergivningen som imponerar här. För att verkligen sätta Qled mot Nanocell satte vi upp SM9800 bredvid den någorlunda likvärdigt prissatta Q70R från Samsung och blev faktiskt mäkta imponerade över den stuns LG lyckas med i färgåtergivningen. Alla former av naturbilder får ett riktigt bra djup i sina färger utan att för den sakens skull kännas överdrivna.

Tyvärr hade vi inte anledning att fortsätta vara lika lyriska genom hela testet. För medan SM9800 är fenomenal på färger är kombinationen mörker och rörelse en rejäl akilleshäl. Stillastående bilder med många detaljer i skuggor har skärmen inga större problem med. Värre blir det så snart det börjar röra på sig i skuggorna. Då tappar SM9800 snabbt kontrollen och förlorar en hel del detaljer och ännu mer skärpa.

Även om vi inte upplever betraktningsvinkeln som dålig överlag spelar den in en stor roll i den biten också.

Sitter du en bit ifrån skärmen hinner du inte uppleva så mycket av tappet i skärpa, men mörka scener blir ändå oväntat detaljfattiga. Riktigt synd när bilden i övrigt är så pass bra.

Samtidigt finns det ett stort tekniskt plus för SM9800.Det är en av de billigare maskinerna i år med stöd för nya HDMI-versionen 2.1. Just i år spelar den ingen större roll, men både Sonys och Microsofts kommande spelkonsoler kommer dra nytta av tekniker i den och det gör att SM9800 känns mer framtidssäkrad än merparten av årets TV-apparater.

Själva teven är ganska väldesignad, särskilt den snygga foten. Vi får även med i stort sett samma funktioner i WebOS som företagets dyrare Oled-skärmar, vilket ger en både snabb och funktionsrik upplevelse.

LG SM9800 kan vara en tv-modell värd att hålla utkik efter under reaperioder. För även om den kunde vara långt mycket bättre på att hantera svärta har den fortfarande färgåtergivning i toppklass och riktigt bra funktioner i övrigt. Med en smula lägre prislapp kan den här bli ett kap.

Sony XG95 är lite av det lyxigaste du kan hitta i LED-väg, mitt bland bruset från Oled- och Qled-maskiner. Här bjuds vi på en bakbelyst panel med Sonys X1 Ultimate-chip som sköter bildhanteringen, något som annars bara hittats i deras Master-serie med riktigt lyxiga TV-apparater.

Väl uppackad kan vi konstatera att det är en förhållandevis slimmad TV för att vara en LED-modell. Designen känns typisk Sony med skarpa, men tunna, kanter. På en vägg gör den sig riktigt bra, men ska du ha den ståendes på ett bord får du tänka till. Bordsstativet består av två ben som är nästan lika breda som själva TV:n, vilket kräver en hel del bordsyta. De sticker samtidigt fram väsentligt, vilket kan ställa till problem om du tänkt ställa en soundbar framför.

Fjärrkontrollen är uppdaterad från tidigare år, med bättre byggkvalitet. Samtidigt är den utformad som den gamla skolans fjärrkontroller med ett myller av knappar. Här hade Sony kunnat lära av LG eller Samsung och deras förenklade kontroller.

På insidan drivs hela systemet av Googles Android TV i version 8. Det ger stora fördelar när det kommer till mängden appar, stödet för Google Assistant (via fjärrkontrollen), skärmdelning via Chromecast och liknande.

Samtidigt är Android TV rejält eftersatt på designfronten och känns rätt och slätt fult jämfört med konkurrenternas system. I många fall känns det heller inte riktigt lättnavigerat heller. Airplay är på väg via en uppdatering, men fanns inte tillgängligt vid vårt test.

Bilden då? Till att börja med kan det nämnas att du får nöja dig med HDMI 2.0. Det innebär att godsaker som högre uppdateringshastighet och liknande inte finns här, något att tänka på om du vill framtidssäkra.

Själva bilden kräver lite pill för att få till, då standardinställningarna är lite blaskiga. Väl där får vi däremot en väldigt fin neutral färgton med väldigt jämna övergångar. Samtidigt får vi inte samma detaljrikedom i svärtan som hos oled och nyare Qled-paneler. Ljusstyrkan är det inget fel på, men en aning lågt för HDR-material.

På det stora hela får vi ut en bra bild ut XG95, men med tanke på dess prislapp är det absolut intressant att titta närmare på Qled- och oled-modeller, lite beroende på vilken storlek du väljer.

Sony XG95 är sammanfattningsvis en funktionsfylld TV med egentligen så bra bild som LED-paneler kan erbjuda och en riktigt bra betraktningsvinkel. Den dras med klent ljud, plottrig fjärrkontroll och kanske främst en prislapp som gör att andra tekniker kan vara intressanta som alternativ.

Samsung Q70R (här testad i form av 75-tummaren QE75Q70R) är mellanmodellen bland Samsung Qled-skärmar för 2019 som kan fås i en stor mängd storlekar. Gemensamt för dem alla är en välbyggd konstruktion, bra bild och ett riktigt snabbt system i kombination med enkel fjärrkontroll.

Om det är något Samsungs Qled-skärmar traditionellt sett är bra på så har det varit färger. I många fall har just den biten nästan gått till överdrift, vilket turligt nog inte är fallet här. Faktiskt känns just färgerna väldigt tillbakadragna och avskalade, särskilt grönt och blått.

Du kan såklart vrida upp det i inställningarna, men även efter en kalibrering är upplevelsen något avmattad mot föregående års modeller eller den fantastiska färgåtergivningen i Qled-värstingen Q90R.

Samtidigt sköter Q70R svärta riktigt bra, med förvånansvärt många detaljer och liv även i mörkare partier. Ljuspunkter mot en helsvart bakgrund orsakar en del ljusblödning, men inget som stör vid normalt tittande.

Även rörelsehantering och lågupplöst material från exempelvis DVD blir riktigt bra här. Tyvärr kan det inte sägas om uppskalningen av lågupplösta TV-sändningar, som blir en hel del fluffigare i kanterna än hos många andra modeller.

Samsungs Tizen-system fortsätter att se ungefär likadant ut som tidigare år utan större överraskningar. Det ger å andra sidan ett enormt snabbt system, särskilt i uppstarten, som samtidigt är lättnavigerat.

Samsungs fjärrkontroll liknar även den det vi vant oss vid, med ett slimmat utförande och minimalt antal knappar. Något fler tillverkare borde ta efter.

Trist nog får vi inte den separata boxen för anslutningar som de dyrare Samsungmodellerna, eller motsvarigheten från förra året, levereras med. Alla anslutningar sitter på baksidan av teven, medan den separata kopplingsboxen som dyrare modeller har är betydligt smidigare att hantera.

Av någon anledning är röstassistenten Bixby extremt på hugget här. Utan att vi nuddar fjärrkontrollen aktiveras röstassistenten oroväckande ofta utan förvarning och stör det vi tittar på. Något som snabbt leder till att vi slår av den så gott det går. Samtidigt händer det ett par gånger att teven slår på sig själv direkt efter att vi stängt av den, men det är en mindre störande detalj.

Samtidigt får vi inte HDMI 2.1 inbyggt, utan något hopkok mellan det och versionen innan som inte känns helt framtidssäkrat.

Samsung Q70R är på det hela taget en riktigt bra TV, även om den har en bit kvar till sin storebror. Bilden är riktigt bra sett till priset, men vi hade gärna sett en separat anslutningsbox och en lite mindre ettrig röstassistent.

TCL EC780 (55 tumsmodellen testad) är en mellanklass-TV från kinesiska TCL som faktiskt ger en hel del TV för pengarna. Du kan även stöta på den under namnet EC785 eller EC78, men i praktiken är det samma modell.

EC780 är en förhållandevis tunn historia med inbyggd soundbar signerat Onkyo. Ljudlimpan smälter in bra i designen, samtidigt som den ger teven ett mer karakteristiskt utseende. Väljer du att montera teven på ett bord medföljer ett ganska snyggt och stabilt bordsställ.

EC780 levereras med två fjärrkontroller, en mer klassisk och en lite mindre och enklare med färre knappar. Bägge ger full funktionalitet, även om den mindre är en aning tjurig med fri sikt för IR-signalerna till skärmen.

På insidan drivs det hela av Android TV, vilket känns som ett bra steg upp mot TCL:s egna system som använts tidigare. Apputbudet är mer eller mindre komplett och Android i sig ger en bra framtidssäkring. Däremot är teven rätt seg på att starta och tar uppåt en minut på sig innan den är igång. Samtidigt verkar nätverksdelen ta sovmorgon, för det tar ytterligare lite tid innan appar kopplat upp sig och ytterligare ett ögonblick innan de levererar full hastighet och bildkvalitet.

Med inbyggd soundbar behöver du inte köpa till någon extra sådan. Samtidigt handlar det inte om en fullfjädrad sourroundupplevelse direkt. Den hanterar stereo bra och virtuellt surround hjälpligt. Däremot sköter den sig riktigt bra på att framhäva röster, samtidigt som fysikens lagar sätter stopp för en rejäl bas. Ljudet är ändå riktigt bra för en TV i den här prisklassen.

Bildmässigt överraskas vi av en riktigt fin bild för prisklassen. Vi ser vissa tendenser till clouding i enstaka partier och tekniker för att jämna ut rörelser verkar TCL inte ha satsat på. Det hackar knappast, men är inte lika mjukt som konkurrenterna. Färger och svärta är förvånansvärt bra och detaljerade. Detaljer i mörka partier blir en aning grovhuggna, men syns tydligt ändå.

EC780 har stöd för alla större HDR-tekniker. Dock är de den största nackdelen hos teven. med en ganska låg maximal ljusstyrka har den helt enkelt inte krämen för att kunna dra nytta av HDR i någon betydande utsträckning.

EC780 är ändå en TV med riktigt fin bild överlag och, barnsjukdomar till trots, en trevlig maskin att använda. Har du inte tänkt bygga ut ditt TV-ljud med en soundbar funkar designen med de inbyggda högtalarna och för priset är det en helt klart ett toppenval.

Samsung Q90R är ett monster på alla tänkbara sätt. Framför allt har bildkvaliteten petats upp ytterligare ett snäpp, och de svagheter som Qled tidigare haft mot TV-apparater med Oled är nästan försvinnande små.

Alla anslutningar sker genom Samsungs One Connection-box. Det innebär att du endast har en tunn sladd ut från TV:n ner till en liten låda som huserar såväl ström som TV-kort och alla anslutningar. En klockren lösning som alla tillverkare borde anamma. Med en sådan anslutning kunde Samsung gärna fått vara lite mer generösa med anslutningarna, men de får ändå godkänt på den punkten.

Desto tristare är att HDMI-portarna är version 2.0 och inte 2.1. De ska stödja 4K i 120 hertz och liknande tekniker som kommer med den senare standarden, men att det inte är HDMI 2.1 ‘på riktigt’ känns lite surt och inte helt framtidssäkert.
Fjärrkontroll och gränssnitt följer samma mönster som tidigare. Fjärren har bara ett fåtal knappar och är en fröjd att använda. Gränssnittet är utan tvekan snabbast på marknaden i alla lägen och enkelt att använda. Stöd för Airplay finns, men inte Chromecast. Däremot kan du lösa mycket sånt via fjärrkontrolls-appen i mobilen. När det gäller appar för nedladdning finns i stort sett alla streamingtjänster och det är inget vi egentligen saknar.

Färger, HDR-kvalitet och ljusstyrka är som väntat i absolut toppklass. Redan från början är skärmen riktigt bra inställd, men det krävs att du skruvar ner Samsungs något överentusiastiska färgpresentation en aning för att det ska sitta som en smäck. Trots det ger Samsung Q90R i stort sett den bästa bilden du kan få på en TV just nu.

Panasonic GZ2000 (65-tummaren testad, finns även i 55 tum) tycks nästan försöka slå rekord i anonymitet och slätstrukenhet. Ända tills vi kör igång en film vill säga.

Om vi börjar med de negativa aspekterna, eller åtminstone de tråkiga. GZ2000 i sig är enormt anonym i sin design. Även om den absolut inte känns fult designad hade något gärna fått sticka ut, det är trots allt en TV i den yttersta premiumklassen.

Samma sak gäller fjärrkontrollen. Utöver ett färgbyte från svart till metallpolish är kontrollen i det närmaste identisk med de som skickades med företagets plasmaskärmar för långt över tio år sedan (ja, plasma… minns ni dem?). Det innebär många knappar, plottrigt upplägg och helt enkelt långt ifrån de förenklade och riktigt trevliga kontrollerna LG och framför allt Samsung har till många av sina apparater.

Väl igång kan samma sak sägas om gränssnittet, som är Panasonics egna ‘My Home Screen 4.0’, där namnet skvallrar om hur sexigt systemet är i övrigt. Vi får de vanligaste apparna för streamingtjänster, men absolut inget utöver det. Appbutiken är ruskigt tråkig.

Ovanstående är riktigt synd. Dels sett till den rejäla prislappen men kanske främst sett till hur GZ2000 presterar när det kommer till ljud och bild.

Oled-panelen är specialframtagen för GZ2000 och ursprungligen tilltänkt för proffsbruk. Rent praktiskt innebär det att vi bland annat får en betydligt högre ljusstyrka än många andra oled-skärmar (900 nits). Det är annars ett problem för Oled-skärmar, men här levereras ljus nära de bästa LED- och QLED-skärmarna.

Samtidigt smäller Panasonic alla andra Oled-skärmar på fingrarna när det kommer till detaljer i svärtan. Oavsett om vi tittar på en 4k-upplöst Blu-ray eller den betydligt lägre kvaliteten hos streamingtjänsterna har GZ2000 inga problem att visa upp detaljer som andra tillverkare har svårt med.

Just streamingtjänsterna har sitt eget ‘Netflix Calibrated mode’, som faktiskt piggar på även lite tröttare alster från nättjänsterna. Även färger håller sig enormt naturliga i alla lägen och kräver nästan ingen handpåläggning alls efter att vi packat upp TV:n.

Ljudet bör också nämnas. Själva teven är otroligt tjock för att vara Oled. Det beror på att Panasonic knölat in ett 3.2-system med Dolby Atmos-stöd direkt i skärmen. Det ger ett rejält ljud med förvånansvärt bra surroundkänsla från en TV och som egentligen eliminerar behovet av en extra soundbar helt (lägger du dig i den här prisklassen har du nog å andra sidan ett rätt hett system att koppla in redan).

Beroende på läge kan vi tycka att dialog känns lite nedskruvad gentemot allt annat, men inte så att det förtar resten av upplevelsen.

Panasonic GZ2000 visar helt enkelt vart skåpet ska stå för de allra bästa TV-apparaterna just nu. Prislappen ligger en bit utanför det vi normalt ens har som spann för premiumklassen av TV-apparater, men det visar sig också i bilden. Tyvärr återspeglas det inte i arbetet utöver själva bilden och ljudet.

LG Oled C9 blir bästa premiumval för sin urgrymma bildkvalitet och sitt fylliga ljud (65 tummaren OLED65C9PLA i testad version). TV:n ger intrycket av en gammal läromästare. Den kan allt, i de flesta fall bättre än någon annan, utan att på något sätt känna behov att skryta om det. Samtidigt gör det också att den kan kännas en smula gammalmodig.

C9 är på många sätt toppmodellen för i år från LG, då skillnad i såväl pris som specifikationer mot storebror E9 är lika lövtunna som skärmen. Trist nog behåller LG den separata anslutningsboxen hos sin superlyxiga wallpaper-serie och här får vi nöja oss med lite bökigare anslutningar på baksidan.

Anslutningarna tillhör dock den bättre sorten. HDMI 2.1 ‘på riktigt’ - inte på en höft som Samsungs toppmodell Q90. Den ger 4K-upplösning i 120 hertz och liknande godsaker, något som kommer ligga väl tillhands under nästa år när Microsoft och Sony släpper nya versioner av Xbox och Playstation med stöd för tekniken.

Även om LG var tidiga med en förenklad fjärrkontroll har de både tagit ett steg tillbaka och halkat efter på den fronten. Fjärrkontrollen är förvisso bekväm och funktionsfylld, men också rätt rörig. Detsamma gäller gränssnittet. Här finns en riktigt smart röststyrning med både Google Assistant och LG:s egen variant i bakgrunden, stöd för Airplay, automatisk kalibrering om du har rätt utrustning och egentligen allt annat du kan önska dig. Däremot är det aldrig lika rappt eller lättöverskådligt som hos Samsung – som leder det racet i skrivande stund.

Placerat på sitt blytunga stativ får ljudet en oväntad skjuts. Ljudet studsar på stativet, vilket tillsammans med högtalarsystemet i övrigt ger ett förvånansvärt rymligt och fylligt ljud.

Vid stativet sitter även ljussensorn som automatiskt anpassar bilden efter omgivningen.

När det kommer till bilden är det svårt att hitta speciellt många nackdelar. Allt gott som sagts om Oled tidigare gäller även här, nu med förbättrat stöd för HDR-tekniker, och med det även en bättre ljusstyrka. Oled har annars haft ljusstyrkan, särskilt för HDR, som en akilleshäl. Men här närmar sig ljusstyrkan Qled-skärmarna med stormsteg.

Med LG:s nya bildbehandlingschip får vi ett stort lyft över hela brädet, egentligen oavsett källa. Samtidigt går varken färger eller något annat till överdrift, utan C9 hanterar bilden med en enorm säkerhet och precision.

LG Oled C9 är ett riktigt bra köp i premiumsegmentet, både på grund av sin fenomenala bildkvalitet och för anslutningar som säkrar inför framtidens bildkrav.

LG Oled B9 (55 tummaren OLE565B9PLA i testad version) är på många sätt väldigt lik storebror C9. Även om den inte når upp i riktigt samma nivåer rent tekniskt, är den med sin lägre prislapp många gånger det sundare köpet.

Utvärtes är det en sak som är den stora skillnaden mellan B9 och den dyrare C9 och det är stativet i plast. När du väl ställer upp teven ger det ett lite billigare intryck, men väl på plats märks det inte direkt och skärmen står stadigt. Väggmonterar du den är det samtidigt inget problem.

Fjärrkontroll och mjukvara är i stort sett identiskt och om du redan har en TV från LG kommer du att känna igen dig. Fjärrkontrollen är både utrustad med rörelsekontroll och mikrofon för röstassistenter, men kan kännas både stor och plottrig jämfört med exempelvis Samsungs motsvarighet.

WebOS är ett i stort väldigt snabbt system med enkel översikt över det viktigaste och även tillgång till de vanligaste apparna. Det, tillsammans med tv:n i sig, är kanske inte snabbast i branschen på att starta, men fortfarande går det mesta i fullt godkänd takt.

Något som är värt att nämna är även stödet för HDMI 2.1 och alla de tekniker som kommer med där. Det gör LG B9 väl rustad för både Playstation 5 och Xbox Series X som kommer att dra nytta av en hel del av de nya funktionerna. Något som många modeller annars sparar in på.

Oled-panelen i sig är närmast identisk med C9, och även många av konkurrenternas varianter. Här skiljer sig tillverkarna istället med de chip som sköter bildbehandling och för B9 heter det chippet A7. Det är ett steg under det A9-chip som C9 kör på, men det gör absolut inte bort sig. Oftast är de båda modellerna identiska, men C9 är hela tiden något strå vassare.

Den främsta skillnaden mellan de två modellerna bildmässigt är ljusstyrkan, där B9 inte riktigt når upp i samma nivåer. Det blir mest tydligt med HDR-material, som kräver en hel del ljusstyrka för att komma till sin rätt. Men det syns även i mindre detaljer för filmmaterial i mörka miljöer.

A7-chippet ger riktigt bra resultat även för uppskalning av lågupplöst material, men där vi saknar lite samma ‘punch’ i färgerna som LG:s dyrare modell presterade.

Om du inte närstuderar de båda modellerna bredvid varandra är däremot LG B9 en helt fantastisk skärm både idag och imorgon. Prislappen mellan C9 och B9 är ganska påtaglig och även om B9 inte når upp till samma nivåer känns den ur en sådan synvinkel som det lite sundare valet om du vill ha en riktigt bra oled-skärm.

Nu har Samsung krånglat till det igen. Instegsmodellerna hos Qled-skärmarna från företaget heter Q60R och Q67R. Den senare måste ha någon extra finess som gör den bättre, eller hur? Icke. Skillnaden mellan de två är att de kommer i lite olika skärmstorlekar och att den ena är silverfärgad och den andra svart. Så även om vi testat Q67R här kan du lika gärna se det som ett test av Q60R.

Utöver lite mer finkorniga tekniska detaljer finns det två större skillnader mellan Q60-serien och Samsungs dyrare Qled-skärmar. Först och främst är den kantbelyst och inte bakbelyst, vilket försämrar både ljus och svärta en del. För det andra blir du av med den supersmarta anslutningsboxen där du har en tunn sladd upp till teven och sedan alla andra anslutningar i en separat låda. Samtidigt är ljudet riktigt klent, men det är å andra sidan lite av ett signum för Samsungs TV-apparater generellt.

Så ja, den både är och känns billigare. Men gör det något i den här prisklassen? Vi får trots allt Samsungs Qled-teknik, vilket närmast per definition ger bättre färger än traditionella konkurrerande LED-skärmar, särskilt i mellanklassegmentet.

I kolsvarta partier kan kantbelysningen skönjas om du letar efter den, men för det mesta är det inget som stör. istället har vi som väntat riktigt bra stuns i färgerna, som kan ställas både effektfullt och hyfsat naturligt utan att tappa detaljer.

Såväl ljusstyrka som svärta gör heller inte bort sig, utan vi hittar faktiskt fler detaljer i svärtan här än vad vissa dyrare LED-skärmar presterat under året. Helt enkelt en riktigt bra bild för prisklassen.

Du får även med Samsungs enkla fjärrkontroll, med bara ett fåtal knappar. Något som känns som helt rätt väg att gå. På insidan hittar du även Samsungs Tizen-system för menyer och appar. Ett system som både gör att teven startar riktigt fort och är väldigt lättnavigerat.

Appbutiken innehåller samtidigt allt och lite till av det du kan behöva, såväl i form av strömmad video som musik och spel.

Nu har storebror Q70R börjat falla en del i pris och hamnar till och från i närbelägna prisklasser som Q60-serien. Står du och velar är det högre numret att föredra. Men är det prisvärde och funktioner i kombination med riktigt bra bild du är ute efter är Q60-serien faktiskt ett riktigt kap. Särskilt om du jämför med traditionella LED-modeller.

Är du ute efter största möjliga skärm med minsta möjliga prislapp? Vill du slippa betala för nymodigheter såsom 3D? Har du dessutom måttliga krav på bildkvalitet och anslutbarhet så är detta teven för dig. PS51F4505 är nämligen något så ovanligt som en 51-tums budgetklass-TV för mindre än 5000 kr. Detta konststycke har Samsung lyckats med genom att skala bort allt utom det nödvändigaste. Designen är smakfullt enkel och borta är moderniteter såsom SMART-funktionalitet, 3D och WiFi. PS51F4505 har visserligen HD-upplösning, men inte Full HD vilket lättare syns på en så stor skärm. Men

Denna kategori konsumenter lider troligtvis inte heller av att rörelseskärpan är låg, att ljusstyrkan är sparsam eller att färgåtergivningen lämnar en del att önska. Strömförbrukningen är klart över genomsnittet, men i ärlighetens namn blir det extra ström för knappt 100 kr per år. Som plasma-TV har PS51F4505 en oklanderlig svärta, ingen bakgrundsblödning och en enastående betraktningsvinkel. Antalet anslutningar är litet men fullt tillräckligt för användare med enklare behov. En oväntad lyx är den utmärkta mediaspelaren med dess breda formatstöd. Med text-TV och en lättanvänd fjärrkontroll lär PS51F4505 inte minst passa seniorer med begränsad budget.

Panasonic HC-X900 är en utomordentligt prisvärd premiumkamera med beundransvärd prestanda. Videokameran har hela 3 bakbelysta bildsensorer vilka tillsammans skapar en föredömlig bildkvalitet. Skärpan är riktigt vass med förträfflig detaljrikedom. Också färgåtergivningen är klockren med klara, naturtrogna färger även om Panasonic tenderar att inte mätta färgerna lika mycket som exempelvis Sony. X900 presterar bäst i dagsljus men gör även bra ifrån sig i det skummare ljus vi så ofta har i Sverige under vinterhalvåret. Också ljudupptagningen är god och spelar in i 5.1 surround. Plastluckor täcker uttagen för mikrofon, hörlurar, HDMI etc. vilka känns i klenaste laget för en premium-videokamera.

Pekskärmen är utmärkt med lättnavigerade menyer och många manuella inställningar. De vanligaste manuella inställningarna såsom bländare, vitbalans och slutartid justeras emellertid smidigast via den mycket praktiska linsringen. Även autoläget är fullgott med snabb autofokus. Bildstabiliseringen är oerhört effektiv och imponerar speciellt i inzoomat läget. En universell tillbehörssko innebär att X900 kan användas med tredjeparts-tillbehör och man slipper därmed använda adapter för att kombinera videokameran med andra tillverkares tillbehör. Kamerakroppen är relativt stor och tung mätt med dagens mått, men sitter ändå skönt i handen och känns rejäl. Med en så hög prestanda till ett så överkomligt pris har Panasonic lyckats skapa en svårslagen premiumkamera.

De första sändningarna med färg-TV började i USA 1953. I Sverige fick vi våra första provsändningar med färg-TV den 3 februari 1965 och någorlunda fasta sändningar från 1970.

Apple TV är en mediaspelare som du kopplar in till din TV. Allt du behöver veta om den kan du hitta i vår heltäckande guide.

Smart TV är egentligen en internetuppkopplad TV. Med hjälp av appar, antingen inbyggda eller som du kan ladda ner via din TV, kan du komma åt streamingtjänster som Netflix eller Viaplay direkt på din TV. Modernare TV-apparater har även inbyggda lösningar för trådlös överföring från mobilen, som Chromecast eller Apple Airplay, samt stöd för röstassistenter som Alexa eller Google Assistant.

1956 började de första TV-sändningarna i Sverige och 1969 fick vi vår andra TV-kanal. 1992 kom landets tredje marksända TV-kanal, TV4.

En gammal sanning är tio tum per meter du har mellan TV och där du sitter. 30 tum för tre meter och så vidare. Idag är stora TV-apparater förhållandevis vanliga och billiga, så du kan lätt gå lite större än så för en lite maffigare upplevelse. Samtidigt avgörs det såklart av rummet där din TV ska vara, vad du själv tycker är behagligt och din budget.

Har du en ganska gammal TV kan du egentligen köpa vad som helst eftersom tekniken utvecklats enormt under de senaste åren och även billigare apparater är riktigt bra numera. Samtidigt vill du så klart ha mest värde för pengarna och då gäller det att läsa på bland de experttester som finns för att uppdatera dina kunskaper sedan sist du köpte TV.

TV och skärmar i allmänhet mäts i tum, 2,54 cm, diagonalt över skärmen.

När du väggmonterar en TV ska du generellt försöka sätta mitten av TV-skärmen ungefär i ögonhöjd när du sitter ner. Medan det inte är fel i sig att montera den högre än så bör du fundera på vad som blir bekvämt att titta på utan att du får ont i nacken eller liknande.

Det enklaste är att använda Apples Airplay, som kan skicka bild och film från en Iphone eller Ipad. För att det ska funka behöver du antingen en nyare TV med stöd för Airplay, något vissa tillverkare fick stöd för under 2019. Annars behöver du en Apple TV som kan agera ‘mottagare’ till din TV för Airplay.
En annan,lite billigare variant, är att koppla in en Chromecast, något som vissa appar till Iphone har stöd för att föra över bild och film till, men inte riktigt lika smidigt som med Airplay.

Har du en telefon eller surfplatta med Android som operativsystem (i praktiken allt utom Apples enheter) är Chromecast det billigaste och lättaste sättet. Har du en nyare TV brukar stöd för det finnas inbyggt, annars kan du ganska billigt lösa det genom att köpa en Chromecast-sticka och stoppa in i din TV. Vill du läsa mer om Chromecast har vi en väldigt uttömmande guide om ämnet.

TV, filmen och radion har ett sammanflätat förflutet från 1800-talet. 1908 visade fysikern Arthur Korn upp sitt telefotografi, en bild överförd via telegraf mellan Köpenhamn och Stockholm, vilket får ses som lite av de första stegen inom TV. Alexander Bain hade demonstrerat liknande bildöverföring redan 1843. TV med en någorlunda modern bildrörsskärm utvecklades på flera håll i världen parallellt under 1920-talet.

En fuktig mikrofiberduk på en avstängd TV funkar för det mesta. Har du fått svårare fläckar som inte går bort den vägen kan du köpa speciellt skärmrengöringsmedel. Spruta det på mikrofiberduken (aldrig direkt på teven) och putsa.

Oled är en separat teknik från den vanliga LCD-tekniken som de flesta skärmar använder. Medan LCD/LED/QLED har en ljuskälla bakom eller från sidan av skärmen sitter det ihop hos Oled (organic light emitting diode). Det gör att varje pixel i en oled-skärm är sin egen ljuskälla och, viktigast av allt, kan släckas helt. Det gör att oled har mycket större större möjligheter till djup i svärta (oändligt för att vara exakt). Samtidigt har Oled svårare att gå lika högt i ljusstyrka, något som blivit allt viktigare i och med olika HDR-tekniker i TV-apparater.

Upplösningen hos skärmen, alltså antalet pixlar på höjden respektive bredden. HD/720p kör upplösningen 1280x720 pixlar, Full HD/1080p kör 1920x1080 pixlar. 4K/2160p fyrdubblar antalet pixlar till 3840x2160 pixlar.

HDR, high dynamic range är samlingsnamnet för ett par olika tekniker som alla ger ett större spektrum av färger och högre kontrast. Det fungerar som så att flera bilder med olika exponeringar slås ihop för att tillsammans ge den mer detaljerade svärtan och färgerna. Är både TV och filmen du tittar på förberedd med HDR brukar det upplevas som en större bildförbättring än vad 4K-upplösning gör jämför med 1080p.

Objektiva långtidstester av produkter i sin tilltänkta miljö, utförda av oberoende experter