Niva: När det var slut sjöng ingen om Kosovo

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sen kväll i södra Doha, Qatar, december 2022. Tre läktarsidor gungar med i en och samma talkör: ”Kosovo je srce Srbije, srce Srbije, srce Srbije”. Kosovo är Serbiens hjärta.

Stundtals kan det kännas som att kriget på Balkan aldrig någonsin tagit slut, att det pågått i alla fall sedan 1389 och Slaget vid Trastfältet.

Det spelar liksom ingen roll hur lång tid som passerar eller hur långt bort från epicentret vi hamnar – de ödesmättande ekona från dåtid och framtid finns alltid med.

Vapenvila och uppehåll ibland, men hela tiden i mental stridsberedskap, alltid en krutdurk som bara väntar på nästa gnista från tändstickan.

Ibland kan blåsbälgen vara en registreringsskylt i Mitrovica. Någon annan gång två händer formade som en örn på en fotbollsplan eller en flagga i ett omklädningsrum.

Ni har garanterat sett den där flaggan som det serbiska landslaget hade med sig in i premiärmatchen mot Brasilien. ”Nema predaje”, stod det på den, över en kartbild där Kosovo gjorts till en del av Serbien. Ingen kapitulation.

Om inte ni såg den kan jag försäkra er om att både Granit Xhaka och Xherdan Shaqiri gjorde det. Xhaka med en pappa som satt inlåst flera år i en jugoslavisk cell som politisk fånge. Shaqiri med ett barndomshem i Kosovo som blev plundrat efter att familjen tvingats fly.

Även om alla parter var samstämmiga i att dämpa de politiska undertonerna inför den här matchen – kyla av överhettningen från 2018 – så var det uppenbart att stämningsläget snabbt kunde skärpas.

Egentligen krävdes det bara att Xherdan Shaqiri visade sig. Från första sekund var buropen mot honom hetsiga, hätska – och det fanns ett mått av oundviklighet i att han skulle göra matchen till sin.

Mål för tredje VM-slutspelet i rad, upp jämte Lionel Messi och Cristiano Ronaldo på den prispallen. 1-0 till Schweiz och en Shaqiri som visserligen avstod örnen den här gången, men som firade övertydligt nedanför den serbiska kurvan med både hyschfingrar och pekande på det albanska namnet på sin tröja.

Både de ihärdiga politiska slagorden från läktarhåll – och det fotbollsfyrverkeri som i alla fall delvis alstrade energi därifrån.

Aleksandar Mitrović gjorde 1-1, och firade med det ortodoxa korstecknet. Dusan Vlahović gjorde 2-1, och jublade samtidigt som han upprepade gånger tog sig i skrevet, som en kommentar till otrohetsryktena runt honom.

Vid sidlinjen firade den serbiska förbundskapten Dragan Stojković med att vråla rakt ut, och de som kan läppläsa slaviska språk kunde bilda en förolämpningsbingo där han använde sig både av mammor, sexuella aktiviteter och nedsättande ord för albaner.

Plötsligt ledde Serbien. De anföll som Brasilien, men försvarade sig som Brage.

Kollektivt blev ytorna bakom deras wingbacks alldeles för stora, och individuellt har Nikola Milenković genomgått ett VM från helvetet.

Schweiz behövde inte ens anstränga sig för att kvittera, men rullade sedan upp hela sitt showtime register för att återta ledningen.

Xherdan Shaqiri har hunnit bli 31 år gammal, och försvunnit från det europeiska strålkastarljuset. Han spelar sin fotboll i Chicago Fire nuförtiden – men erbjuder du en avgörande måstematch mot Serbien är det som att han åker hit i en transformator som förvandlar honom till en väldigt kompakt och kortvuxen Zinedine Zidane.

När Schweiz återtog ledningen var det återigen han som var dirigenten, som lättade in konservöppnarpassningen som Ruben Vargas sedan skarvade vidare.

Med drygt 20 minuter kvar klev så Xherdan Shaqiri av planen. Hans jobb här var gjort. Avancemanget var i praktiken säkrat.

Medan kraften gradvis rann ur den serbiska VM-drömmen fick vi försöka påminna oss om att det faktiskt var Schweiz de mötte, och inte Albanien.

När Breel Embolo hamnade i en skärmytsling – den schweizisk-kameruanske anfallaren – var det någon på läktaren som skrek siptare åt honom. En kvinnlig supporter leddes ut från arenan av vakter, medan hon triumferande formade händerna till den albanska örnen. Granit Xhaka vrålade ut mot den serbiska bänken, och de som kan läppläsa det albanska tungomålet kunde hitta både mammor och sexuella aktiviteter den här gången också.

I högtalarna på 974 Stadium uppmanades publiken att avstå från ”diskriminerande rop och gester”.

Ännu ett par kurr bröt ut under stopptiden – med Granit Xhaka i centrum – men när slutsignalen gick var det inte längre någon som sjöng om Kosovo på läktaren. Då var det bara tyst.

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.