Dick Harrison:Stalins favorit en katastrof för vetenskapen

”Säga vad man vill om diktaturer, men de kan åtminstone frambringa god vetenskap. Nazisterna och kommunisterna må ha varit usla på konst och deras människosyn var vedervärdig, men raketforskningen var banbrytande!”

Jag vet inte varför jag ibland får höra sådana omdömen om fallna tyranniers påstått fertila intellektuella och vetenskapliga mylla, men argumenten är inte ovanliga. Hitlers och Stalins samhällsprojekt skall, tycks en och annan tro och mena, ha rymt stora doser sund och framåtpekande forskning. Genom hårdsatsningar på specifika forskningsgrenar banade de väg för framtiden.

Är argumentet korrekt? I enskilda detaljer, kanske. Det säger sig självt att forskningspotentialen blir större om myndigheterna vräker pengar över specifika utvecklingskoncept, som i fallet med pansarvagnskonstruktion (ett fält på vilket både tyskarna och ryssarna var framstående på 1940-talet).

Men, brukar jag påpeka, riskerna för att forskningen slirar åt helt fel håll är så stora att huvudargumentet likväl faller platt till marken. Eftersom forskningens inriktning dikteras av en totalitär stat blir det upp till politikerna att avgöra vad som är god vetenskap, och politikerna har inte alltid rätt. Se bara på Trofim Lysenko, den sovjetiska genetikens egen diktator.

Lysenko var en ukrainsk biolog och agronom som till en början arbetade med att ta fram kulturväxter som var härdiga nog att ge goda skördar i bistert klimat, ett projekt som myndigheterna applåderade eftersom de gärna såg att obebodda sibiriska och nordryska vidder blev uppodlade (helst av Gulagfångar). Men Lysenko vände sig emot den etablerade genetiken genom att hävda att förvärvade egenskaper kunde föras vidare till nästa generation.

Miljöfaktorer var, hävdade Lysenko, därvid minst lika viktiga som ärftliga komponenter. Under förutsättning att teorin var korrekt borde man kunna forma inte bara härdigare sädesslag utan också nya och bättre människor via statlig planering. Det ger sig självt att Stalin fann Lysenkos hypoteser högintressanta – tänk om man kunde träna folk att överleva i karga miljöer och skapa dådkraftiga kollektiv av kommunistiska superindivider…

Trots att Lysenkos hugskott i efterhand har visat sig vara fullständigt missriktade – i dag brukas hans namn som synonym med pseudovetenskap – vann de allmän uppslutning i det politiserade sovjetiska vetenskapssamhället. År 1938 befordrades Lysenko till president för den sovjetiska jordbruksakademien, en post han behöll i decennier.