Det var han som öppnade fönstret mot den internationella fotbollen i Sportnytt och Sportspegeln. Långt innan internet och sociala mediers genombrott, tog han i korta inslag med oss ut i Europa. Vi fick förtrollas av Zlatan, Vieira, Zidane, Ljungberg, Mancini, Vialli, Papin, Pires och Shearer. 

Vinjetten ”Internationell fotboll” rullade ut i tv och sen hördes Jannes karaktäristiska speakerröst: 

”Svensklaget Hansa Rostock i vitt, med bland andra Marcus Allbäck på bänken, förlorade igår med hela 0–6 mot Hamburg”.  

Att berätta färgen på matchtröjor var hans signum men han bildade också skola för det korta, sparsmakade matchreferatet, som ändå gav oss allt vi ville veta; spelade en svensk, var någon stjärna skadad, gjordes ett drömmål och vilket lag som vann matchen.  

Allt kunde Jan Lorentzon berätta på 45 sekunder. Och hans inslag i Sportspegeln var ofta veckans höjdpunkt när publikens intresse för europeisk toppfotboll växte sig allt starkare. 

Han började sin karriär inom journalistiken 1963 och under sju år var han reporter och nyhetsuppläsare vid Sveriges Radios utlandsprogram och TT. I arkivet hittar vi ett av hans första sportinslag. Året är 1968 och Lorentzon rapporterar om Blackebergs seger över Umeå i den allsvenska basketbollen. Två år senare blev han fast anställd på Tv-sporten (idag SVT Sport).  

Jan hade alltid ett gott öga till världsidrotten, inte bara fotbollen, och på redaktionen fick han ansvar för internationella kontakter med Eurovisionens sportkontor (EBU, European Broadcasting Union). När jag började på SVT 1999 var Jan den enda som hade en egen tv-apparat vid sitt skrivbord. Där satt han och säkerställde att världens bästa sportbilder skulle nå tv-tittarna. Han hade koll på allt, oavsett om det handlade om Sörenstams majortitel, Foppas mål, Juha Kankkunens rallyseger eller Venus Williams i Wimbledon. 

Jan blev mest känd som reporter men han hade ett brett register som sportjournalist. Han var bland annat programledare för Sportnytt och Sportspegeln, både med och utan röd kavaj, och kommentator för många olika sporter som friidrott, volleyboll, boxning och skridsko. 

Jan älskade sitt jobb och Tv-sporten. Han fyllde 65 år 2005 men fortsatte att jobba av och till ända fram till 2016. Hans sista inslag handlade om Muhammad Alis bortgång och det var på något sätt logiskt att just det inslaget blev Jans sista för SVT. Boxning var nämligen en av hans hjärtesporter. Runt sitt skrivbord och i skåp hade han travar med band med boxningsmatcher.  

Ändå stod boxningen i bjärt kontrast till Jans timida, korrekta och vänliga sätt även om han också kunde, vid några få tillfällen, blixtra till och säga ifrån.  

Jan kände stor omsorg om vår redaktion och han släppte aldrig sitt engagemang för journalistiken. Lite nu och då ringde han från hemmet i Småland, dit han flyttade efter många år på Lidingö. Det var kort, trevlig feedback med funderingar kring utbudet. Så sent som i våras pratade Janne och jag om utvecklingen av det svenska språket och hur svordomar brett ut sig i idrottsintervjuer.  

Jan Lorentzon var en av SVT Sports största profiler genom alla tider men själv höll han en låg profil. Det var alltid idrotten, idrottarna och journalistiken i fokus. Aldrig journalisten.   

Han var med om tv:s utveckling från film till digitalisering men han förstod aldrig varför den nya generationen sportjournalister gick omkring med mössor och kepsar inomhus.  

Så idag tar vi av oss alla huvudbonader på redaktionen och minns och hedrar en av svensk sportjournalistiks mest betydelsefulla personer.  

Jan Lorentzon blev 82 år.